En fröjd för ögat, men inte så mycket mer.
En väldigt visuellt vacker film är Water for Elephants som jag såg för ett par veckor sedan. Fantastiska bilder, kostymer och färger. Även fint skådespeleri från Witherspoon och Waltz.
Jag rekommenderar att se den om man vill drömma sig bort till 30-talets få glansdagar.
Lara Croft
Jag gick och köpte Tomb Raider - The cradle of life i förrgår. Jag har sett den förut men tänkte att en gång till skadar väl inte. Dvd:n kostade 10 kronor. Filmen i sig är inget mästerverk, men hyffsat okej action. Jag älskade att spela Tomb Raider förr så visst har filmerna lite nostalgivärde. På en maskerad en gång för många år sedan var jag utklädd till Lara, det var inte så lyckat för jag hade varken pistoler eller shorts. Men nästa gång kör jag all in!
Biokväll.
SMS
"Vilken jävla natt! Jag är helt fucking slut.
Har haft så intensiva drömmar om grottor, armar,
röda tshirtar och... Tha Last Airbender!
Jag var helt väck när jag vaknade!
Men jäkligt bra kväll och film igår :) Puss."
Det här smset skickade jag till Lina klockan 7 imorse efter att vi kvällen innan hade sett 127 timmar på bio. Vilken film! Man satt på helspänn i en och en halvtimme och blev helt och hållet blown away. Inte ofta det händer på bio nuförtiden. Senast var väl Jurassic Park från 93. Filmen måste ses! 
Ps. Har ingen aning om hur den otroligt kassa filmen The Last Airbender kom in i drömmen. Den ska ni inte se!
Franska nya vågen
And the Oscar goes to.....
Les amours imaginaires. Recension:
Fantastisk.
Kan man bli hopplöst förälskad i en film man inte sett?
Nu har det hänt mig. Ju mer jag läser om den desto mer vill jag bara springa rakt in i den mörka biosalongen och girigt njuta av det jag ser. Filmen riktigt drar i mig.
Filmens originaltitel är Les Amours Imaginaires, men är omdöpt kort och gott till Hjärtslag. Den handlar om två bästa vänner i Montreal, en gay kille och en straight tjej som faller handlöst för den vackre Nicolas som dyker upp i staden. Vänskapen blir till rivalitet och de kämpar för att uppvakta Nicolas som uppmuntrar de båda. Filmen ska ha tydliga kopplingar till franska nya vågen, Almodovar och till min stora förtjusning även Wes Anderson.
Det kan inte bli annat än briljant film om kärlek och svartsjuka.
Dock får jag lite panik att regissören som även spelar en av huvudrollerna är 21 år. 21 år! Dessutom är detta är hans andra film och båda filmerna har premiärvisats i Cannes. Det är bara att lyfta på hatten.
Trött på dålig film.
Filmen handlar om Liz (Julia Roberts) som spelar en kvinna som är olycklig i sítt äktenskap. Man får aldrig riktigt reda på varför hon är olycklig och förvåning uppstår då mannen hon är gift med (Billy Cudorp) inte har några brister och behandlar henne kärleksfullt. Hon skiljer sig i alla fall och reboundar med en ung snygg skådespelare (James Franco). Men det är fortfarande något som fattas och Liz bestämmer sig för att åka på ett sponsrat sabbatsår för att finna sig själv och sin inre balans. Hennes mål blir Italien, Indien och Bali. Här finns en berättarröst som är så överflödig att det blir pinsamt. Det är uppenbart att filmen är baserad på en bok då regissören (Ryan Murphy) inte riktigt lyckas gestalta berättelsen med bilder.
I Italien äter hon, i Indien ber hon och på Bali älskar hon. Det som irriterar mig är att allting går så himla bra och smidigt för Liz, hon får ett underbart bemötande och fina vänner var hon än går. Alla hon träffar öppnar verkligen sina hjärtan och hem för henne och berättar sina livs historier samt ger henne kloka råd på vägen. Hon fortsätter att söka efter sig själv och meningen med livet. På Bali, som för övrigt är misstänkt befriad från alla de tusentals backpackers som vanligtvis occuperar ön, är sista stoppet på resan finns känslige och attraktive Javier Bardem med öppna armar och erbjuder henne sin oändliga kärlek. Men åh nej, vad jobbigt allt blev nu igen. Liz blir inte riktigt nöjd utan måste gnälla en sista gång. Men tilll sist faller alla bitar på plats och resulterar i ett riktigt smetigt slut. Filmen når aldrig aldrig fram och man känner inte för Liz. Jag blir näst intill provocerad över varför Liz aldrig är nöjd när hon har det fantastiskt. Jag får lust att ställa mig upp i biostolen och skrika "Men vad vill du då?". Jag gör det aldrig och när eftertexterna rullar applåderar människorna runt omkring mig i något slags glädjerus. Jahapp.
Men filmen ska inte bara få ris, skådespelarna är riktigt bra och gör sitt bästa med sina roller. Miljöerna är fint skildrade med vackra bilder från Italien, Indien och Bali. Men det väger tyvärr inte upp en för övrigt genomusel film.
Och just det, glömde jag och säga att filmen är två timmar och tjugo minuter lång?
Filmquiz i casa (eller snarare lägenhet..) del Davidsson.
Jag har sagt att alla ska försöka ha någon slags filminspirerad klädsel eller accessoar på sig. Vet dock inte hur mycket folk kommer gå in för det. Men då jag är värdinna för tillställningen kommer jag definitivt ha en full mundering. Jag hoppas ni kommer se vem jag föreställer.
Ledtråd 1:
Ledtråd 2:
Ledtråd 3:
Jag börjar för övrigt få rejält med prestationsångest inför frågorna. I början var det lätt att komma på roliga och kluriga frågor men efter 25 stycken duggar idéerna inte lika tätt längre...
Tärror på Prinsgatan...
Läste en krönika som Fredrik Strage skrev för ett tag sedan om att det skulle komma en remake på "A nightmare on Elmstreet". Jag har av någon märlig anledning inte sett originalet när jag var liten och har därmed sluppit jobbiga men från filmen och Freddy Kruegers knivhand. Nu är remaken i ropet och har redan gått upp på bio men själv vill jag se originalet.
Så nu tänker jag planera in en skräckfilmskväll med 80-talsrullar, popcorn och bananaskids. Och jag vet en person som inte kommer att banga, nämligen skräckfantasten Lina Marthinsen.
Det har börjat...
Men igår. Jag och Frida skulle fira att tentan var över med att gå på bio. Det blev som sagt New Moon. Och jag vet ärligt talat inte vad som hände. Jag bara sögs in i hela den världen och blev så tagen av allting på något obeskrivligt sätt. Idag har jag pratat om filmen hela tiden. Alla meningar jag har påbörjat har sett ut såhär: "Men hur var det nu i den första filmen?" "Varför gjorde han så?" "Jag tyckte bättre om varulven" Och bla bla bla. Jag hade tur då Johanna är ett riktigt Twilightfan och inte hade något emot att diskutera filmen stup i kvarten.
Jag som filmvetare borde verkligen veta bättre. För visst finns det en mängd olika saker att kritisera i filmen. Exempelvis manuset, vad hände med det? Men jag ska inte förstöra filmen med sånt tjaft, istället ska jag vältra mig minnet i omöjlig kärlek, vampyrer, varulvar och undebart soundtrack.
Några rader om en gangsterfilm...
Det händer inte ofta att jag går på bio nuförtiden. När jag väl går, väljer jag något jag verkligen vill se. Något jag har sett fram emot en längre tid. Så var fallet igår då jag gick och såg Public Enemies med Johnny Depp i huvudrollen. Depp är alltid Depp och han bevisar återigen att han definitivt kan konsten att axla vilken roll som helst, här den ökände bankrånaren John Dillinger som härjade omkring under depressionsåren i Usa. Till och med Christian Bale (som jag för övrigt är sjukt trött på, hur många storfilmer får man egentligen vara med i under ett år?) imponerar och levererar en trovärdig tolkning av sin roll som den målmedvetne agenten som ständigt försöker finna nya vägar att fånga Dillinger.
Överlag blev jag faktiskt besviken på filmen, den kunde blivit så mycket mer om det bara varit en annan regissör. Visst fanns där en del höjdpunkter. Men trots duktiga skådespelare, hyfsad dialog och i vissa stunder snyggt foto, så räckte det inte riktigt till. Det gjordes ingen som helst djupdykning i Depps mystiska karaktär. Varför blev han den han blev? Hur kände han? Hur tänkte han? Det är inte alltid som det krävs bakgrund och förklaring till allt, men just i den här filmen blev det ett element som saknades. Filmen kändes också en smula meningslös, ett "jahapp", fram till slutet där den lyftes betydligt.
Hur som helst diskuterades filmen livligt och ingående i bilen på väg hem, nästan varje scen lyftes fram och analyserades. Så en viss funktion fyllde filmen ändå.
Get carried away?
Nu är det tydligen spikat och klart. Det ska komma en Sex And The City 2. Alla huvudpersonerna har skrivit på kontraktet och inspelningarna börjar redan i sommar.
Min reaktion: Tomhet.
Är jag ensam om att inte se fram emot det här?
Jag vet att det är konstigt eftersom jag är ett enormt fan av serien. Det vet ju ni som känner mig, jag har sett alla avsnitt mer än vad som klassas som normalt. Men filmen var en riktig besvikelse när jag såg den. Plastig, inställsam och jävligt ansträngd, är ord som dyker upp hos mig. Och vad var grejen med Charlottes skrik igenom hela filmen? Men kläderna var ju ganska fantastiska måste jag säga.
Men jag vet ju hur det kommer att bli. Självklart kommer jag att se den på bio.
Bild: google.com
Läderlappen? Vem är det?
Här kommer en halvdan recension av "The Dark Night" som jag såg på bio igår. Och jag har väl egentligen bara en sak att säga om den. Den hade inte varit någonting utan bortgångna Heath Ledger. Han är fantastisk som Jokern. Jag är väl medveten om att han har hyllats av alla recensenter överallt och varje recensent tävlade om vem som kunde hylla Ledger bäst. Jag var lite skeptiskt till det hela den karusellen måste jag säga. Men oj så fel jag hade. Han briljerar verkligen i varje scen han är med i och fullständigt överglänser alla de andra skådespelarna. Både Gary Oldman och Christan Bale.
I övrigt var filmen tyvärr lite rörig och det var svårt att hålla reda på alla olika historier och hämndaktioner som skulle genomföras stup i kvarten. Jag kommer på mig själv att störa mig på alla män som skjuter hej vilt och kvinnor som vill stadga sig . Men mest av allt stör jag mig på Bales otroligt löjliga, väsande röst som han använder när plastöronen och manteln åker på. Då vill jag bara resa mig upp och lämna biosalongen. Men det gör jag inte, för jag måste se hur det går för Jokern.
För att återgå till den positiva sidan igen finns det även en hel del snygga mörka actionscener och regissören har verkligen ansträngt sig för att göra Batman till mer än en fjantig serietidningsfilm (Läs: Fantastic Four, urk). Men när filmen är slut har jag glömt all det där och framförallt har jag glömt bort Batman, som faktiskt känns som en bifigur i sin egen film. Det enda som etsat sig fast i minnet är Heath Ledger och jag blir uppriktigt sorgsen över att han inte lever längre.
Bild: google.se
Nya komedier
Här kommer återigen en film jag vill se med Jack Black i en biroll (kan även vara en huvudroll, vet inte säkert). Filmen heter "Tropic Thunder" och vanligtvis händer det att jag har lite svårt för denna sortens humorfilmer men jag kollade i alla fall på trailern och trots att jag inte hade något ljud på (satt på jobbet) så skrattade jag högt. Antagligen bidrog Jack Blacks helt vedervärdiga frisyr en hel del till det. Den verkar annars sjukt grabbig, men jag får väl ta det för vad det är. Som vanligt. Varför får aldrig tjejer vara roliga på film? Visst, det finns väl undantag men de är fan inte många. Orkar knappt bry mig längre. Jag vill hur som helst se den, men väntar nog tills den kommer på vhs, eller förlåt.. dvd.
En annan film jag faktiskt kan tänka mig att se på bio är "Pineapple Express" (från skaparna av "Superbad" som jag inte har sett ännu). "Pineapple Express har även den en mycket underhållande trailer som ni måste kolla in!
Haha, kolla in den annars så bildsköne James Franco, vad har de gjord med honom?
Burton i Underlandet
Är det sant? Ska Tim Burton äntligen ta sig an att regissera klassikern "Alice i Underlandet"? Att han inte har gjort det tidigare är ett mysterium i sig. Filmen ska tydligen visas i 3-D och filmas i liknande stil och teknik som "Beowolf". Hoppas att den inte blir lika barnvärlig och mesig som "Kalle och Chokladfabriken" bara. Burton är som bäst när det är 15-årsgräns som gäller. Filmen beräknas att ha premiär 2010 och ryktet är även att hans partner in crime Johnny Depp ska spela hattmakaren. Vad blir det här i ordningen? Sjunde gången dessa två samarbetar? . 
Bild: google.se
Film att se
Just nu vill jag verkligen se "Funny Games" av regissören Michael Haneke (som gör en remake på sin egen film!). Hade helst sett den på bio, men det verkar som att den inte kommer till Halmstad över huvud taget. Men va kul!
Det är så jobbigt med filmer man gärna vill se men man vet att det kommer ta ett tag innan man får se dem. Jag håller redan på att hajpa sönder "Funny Games". Jag har läst recensioner, tittat på trailers och bilder. Jag vill inte, men kan inte låta bli. Recensionen i DN var hur lång som helst och avslöjade lite väl mycket. Trailern på SF´s hemsida var också rätt så avslöjande. När jag väl kommer få chansen att se den har jag säkert redan tröttnat. Damn!
Bild: Google.se
En annan film som verkar lovande just nu är "Be Kind Rewind". Jack Black är med! Efter hans geniala insats i en av mina favoritfilmer "High Fidelity", så kommer han alltid ha en plats i mitt hjärta. Visst, han har gjort mig besviken många gånger, i "Nacho Libre" var det fan nära bojkott, men jag kommer nog ändå alltid tycka om honom. I små doser. Ja, i biroller helt enkelt. 
Bild: Google.se
Lord of the Legends
I fredags såg jag "I am Legend" med Will Smith i huvudrollen. Filmen är baserad på en sciencefictionsbok från 50-talet, och boken har blivit filmatiserad en gång innan. Den börjar väldigt lovande med introduktion om hur man funnit ett vaccin mot cancer. Något går tyvärr snett och plötsligt har vi att göra med ett virus som orsakar mänsklighetens förfall, eller ja, viruset gör så att människorna förvandlas till varelser med kraftiga vampyrkomplex. Vissa människor är immuna, en av dem är forskaren Neville (Smith) som febrilt försöker skapa ett botemedel i sitt källarlabb.
New York ligger öde medan Neville, den enda överlevande i staden, och hunden Sam som är hans trogna följeslagare cruisar runt med Bob Marley i högtalarna på de övergivna gatorna. New York är fullt av djur och natur, några hjortar här, ett lejon där. Regissören F. Lawrence lyckas bygga upp en kuslig stämning den första delen av filmen, Neville går säker på dagarna då de smittade, solskygga varelserna befinner sig i sina mörka vrår. Men på nätterna härjar de fritt, letande efter föda, medan Neville gör sitt bästa för att stänga in sig i sin lägenhet. Nevilles plågsamma ensamhet blir påtaglig och Smith visar i denna film att han är mer än bara en komiker a la Fresh Prince. Han besitter ett brett skådespelarregister som vi fick bevisat för oss redan i "Pursuit of happiness" (som för övrigt är en rätt så medioker film). Det är i filmens andra del handlingen och effekterna börjar spåra ur. Vampyrzombierna är värdelöst gjorda dataanimationer, riktiga människor med smink hade varit betydligt bättre för ett mer autentiskt intryck och slutet på filmen ger mig kväljningar. Trots detta rekommenderar jag ändå filmen, stämningen, Smith och det vackra fotot. En annars så levande stad som New York helt i ruiner är rätt så häftigt att se.
Tillägg: Vi såg filmen på en liten skärm, den gör sig nog betydligt mycket bättre på en stor.
Bild från yahoo.com
