Andrea D.

Det händer inte ofta att jag går på bio nuförtiden. När jag väl går, väljer jag något jag verkligen vill se. Något jag har sett fram emot en längre tid. Så var fallet igår då jag gick och såg Public Enemies med Johnny Depp i huvudrollen. Depp är alltid Depp och han bevisar återigen att han definitivt kan konsten att axla vilken roll som helst, här den ökände bankrånaren John Dillinger som härjade omkring under depressionsåren i Usa. Till och med Christian Bale (som jag för övrigt är sjukt trött på, hur många storfilmer får man egentligen vara med i under ett år?) imponerar och levererar en trovärdig tolkning av sin roll som den målmedvetne agenten som ständigt försöker finna nya vägar att fånga Dillinger.

Överlag blev jag faktiskt besviken på filmen, den kunde blivit så mycket mer om det bara varit en annan regissör. Visst fanns där en del höjdpunkter. Men trots duktiga skådespelare, hyfsad dialog och i vissa stunder snyggt foto, så räckte det inte riktigt till. Det gjordes ingen som helst djupdykning i Depps mystiska karaktär. Varför blev han den han blev? Hur kände han? Hur tänkte han? Det är inte alltid som det krävs bakgrund och förklaring till allt, men just i den här filmen blev det ett element som saknades. Filmen kändes också en smula meningslös, ett "jahapp",  fram till slutet där den lyftes betydligt.

Hur som helst diskuterades filmen livligt och ingående i bilen på väg hem, nästan varje scen lyftes fram och analyserades. Så en viss funktion fyllde filmen ändå.