Andrea D.

För en tid sedan blev jag medlem i Greenpeace. På grund av att jag inte alltid sympatiserat med deras kontroversiella metoder var det först ett svårt beslut, men till sist valde jag ändå att bli medlem.

Jag tycker det är extremt obehagligt att evolutionen har satts ur spel på grund av våra miljögifter/kemikalier som släpps ut i våra floder, sjöar och hav. Det är fiskarna som påverkas mest av våra utsläpp, läkemedel och p-piller tar sig ut från reningssystemen opåverkade, fiskarna tar upp dessa ämnen och resultatet blir att hannarna blir tvåkönade, producerar ägg samt får svårt att reproducera sig. Forskning visar att samma fenomen (till viss del) sker även på land hos ryggradsdjuren, däribland människor. Vi håller med andra ord på att göra oss själva sterila.

Sedan har vi den massiva utresningen av fisk som vi människor genomför varje dag. Om det fortsätter i samma takt så finns det ingen fisk kvar i haven om 40 år. Fisken utrotas, korallrev förstörs och istället får vi en utbredd algblomning i för övrigt tömda hav. Men ändå görs ingenting! I alla fall inte tillräckligt. Det måste införas ytterligare fiskestopp, skydd av vissa utsatta havsområden och minskning av utsläppen. Jag läste bland annat en artikel om Isabella Lövin som fick Stora journalistpristet 2007 för sin bok ”Tyst hav – jakten på den sista matfisken”. Hon menar att mycket har förändrats på bara en mansålder. ”Jag läste nyligen Thor Heyerdahls bok om hur han reste med flotten Kon-Tiki. Då var Stilla havet fullt av hajar och havssköldpaddor. Flygfiskarna landade ombord, han behövde inte ens fiska. Hans barnbarn gjorde om färden för något år sedan. De såg ett öde hav fullt av plastskräp.”

Jag är ingen miljökämpe men jag försöker med små medel varje dag minska min belastning på miljön. Nu cyklar jag mest och försöker köpa så mycket ekologiskt och närproducerat som min plånbok tillåter. Jag kan rekommendera en bok som heter ”100 sätt att rädda världen” av Johan Tell. Den har några år på nacken men är mycket vettig och helt utan pekpinnar. Små enkla tänkvärda tips som man kan ta till i vardagen för att tillsammans skapa en mer hållbar framtid. Mycket läsvärd!

I hela livet har jag varit omgiven av klockor. Jag kommer ihåg den första klockan jag fick av min pappa när jag var endast några år gammal som var en tjock väggklocka med utstickande armar, ben och en hatt. Urtavlan var målad som en sömnig gubbes ansikte och hänger än idag på samma plats i huset i Landvetter. Hemma hos min morfar fanns säkert tjugo olika klockor av alla dess slag. De var nästan aldrig synkroniserade utan plingade hej vilt minuter efter varandra. Ibland minns jag att det blev det rätt så kusligt när de i skymningen plingade dovt. Morfar hade ett otroligt intresse för klockor och byggde även flera stycken själv. En av de klockorna har jag hemma men tyvärr slutade den fungera när vi tog ner den från väggen efter morfar hade gått bort. Jag tog med klockan till en urmakare som meddelade att mekanismen inuti hade blivit utsliten med åren och det skulle kosta åtskilliga tusen att byta ut det. Men jag har den kvar som prydnad och någon gång kanske jag har råd att laga den.

Uppe på landet finns också många klockor, säkert två-tre i varje rum. Två klockor har varsin pendel och dessa är väldigt högljudda när visarna står på hel och halv. Och så detta eviga tickande. Vilket jag på senare år har börjat tycka är mycket rofyllt. Det tror jag morfar också tyckte. Samma sommar som morfar gick bort låg jag i en säng på landet och vilade bland allt ljud från klockorna när jag upptäckte att det osynkroniserade tickandet flöt samman och började låta som när vatten långsamt kluckar mot skrovet på en båt. Väldigt behagligt ljud och kroppen fylls med ett visst lugn som är svårt att förklara. Morfar älskade att vara ute på sjön så jag inbillar mig att ljudet med klockorna, tickandet, vattnet och båtarna hade ett samband för honom.

För flera år sedan i Prag köpte jag ett uppdragbart fickur som jag vårdade ömt. Så ömt att när jag kom hem så förvarande jag det i en liten låda och där ligger uret än. Plockar fram det då och då, vrider upp det och lyssnar på dess tickande, men har tyvärr svårt att finna något användningsområde för det. Det får helt enkelt bara existera. Morfar öppnade upp uret en gång och visade hur det såg ut inuti. Helt osannolik mekanism.

I nuläget har jag ingen klocka som tickar högt hemma, det måste bli ändring på det. Redan idag.

När jag ändå är inne på gamla crushes så kan jag berätta om till. Vi kan kalla honom P.

P och jag gick på samma skola i gymnasiet, samma program, fast jag ett år under. Det var när jag gick i tvåan som jag upptäckte honom. Bohemstil, converse och brunt lockigt hår som nästan skylde hela ansiktet. Under ett helt år pirrade det till i magen varje gång jag såg honom, vilket var ett par gånger i veckan. Otroligt att jag aldrig tröttnade. Han gick alltid tillsammans med ett gäng andra killar och tjejer som såg i princip likadana ut som han själv. Kan ju tillägga att under den här perioden i mitt liv fanns det även några andra killar jag trånade efter, men P var en av de starkast lysande stjärnorna på min himmel. Jag minns att jag och mina kompisar ibland lyssnade på musik från en bandspelare i korridorerna och varje gång han gick förbi höjde jag så att skulle höra vilken fantastisk musik jag lyssnade på. Det var på den tiden jag tyckte att musiken jag lyssnade på definierade mig som person.

Efter det minns jag inte detaljerna fullt ut men jag tror att han hade tagit studenten och jag började trean när jag fortfarande tänkte på honom ibland, trots att jag aldrig såg honom. Sedan hände det ofattbara. Jag träffade på honom ute i vimlet en kväll och vi hånglade. Jag befann mig i en dröm den kvällen. Efter ett par dagar gick vi på en dejt och det enda minnet av den var att jag var otroligt nervös. Vi gick på ytterligare en dejt, en gå-och-leta-obskyra-vinyler-dejt som var betydligt bättre och mer avslappnad än den första. Men jag började inse att han inte var en sådan perfekt människa som jag hade trott i ett år. Istället var han väldigt pretentiös och gnällig. Men dock alltid trevlig. Vi sågs på någon popklubb en tid efter det då han berättade att han ”var för störd i huvudet för att bli kär”. Jag blev konstigt nog ledsen av den kommentaren och efter det såg jag honom aldrig igen. Fram till för två helger sedan. Det hade då gått nio år. Han gled förbi mig på dansgolvet, kortklippt med kavaj. Hade aldrig känt igenom honom om det inte vore för Viktorias kommentar: Är inte det där P?

Jag gick aldrig fram och hälsade. Men det var roligt att påminnas om tiden då man varit kär i en illusion.

Haha! Oh vad härligt, jag har läst igenom delar av min blogg som jag hade för flera år sedan på My Space. Förvånande Att den ens fanns kvar? Då skrev jag saker som ”Tänkte ju att jag skulle vara lite extra fin idag, men det slutade med att jag såg ut som en man, ja, bortsett från örhängena.” och andra konstiga små berättelser från min vardag. Kanske borde jag skriva ut den och spara som minne i någon låda och ta fram och läsa en regnig dag.

Jag kom osökt att tänka på en grej från när jag var i 19-årsåldern. Jag var väldigt intresserad av en kille då som jag hade träffat genom det dåvarande jobbet på något konstigt sätt. Vi pratade i alla fall mycket i telefon och spelade upp låtar för varandra i luren. Det var så gulligt. – Lyssna nu, nu kommer det bästa. – Okej, jag lyssnar. Och så försökte man andas så tyst man bara kunde så att musikupplevelsen skulle bli så bra som möjligt för den andra personen. Då fanns inte Spotify eller Youtube så att lyssna på andras låtar blev alltid ett spännande projekt. Det var ju en skiva som någon hade valt att köpa som jag inte kunde ta del av såvida jag inte själv gick och köpte den. Eller laddade ner den, men sånt tyckte jag var krångligt på den tiden. Jag minns bara en låt som jag spelade upp för just den där killen. Det var Red House Painters låt River. En långsam och sorglig låt jag älskade just då. Tror dock inte att han blev lika förtjust i den.

Första april idag. Om två månader flyttar jag ut från min lägenhet i Linné. Det är inget jag längtar efter direkt för jag älskade verkligen att bo där. Men nu är det som det är och det är bara att gilla (la la la) läget. Under sommaren kommer jag bo i en lägenhet vid Kronhusbodarna precis bredvid Nordstan istället. Det funkar också. Nära till hamnen och båtarna. Jag vet att jag kommer trivas där, lite mindre yta men det är ju ändå mest sommarkläder som ska in.  

Det kommer bli en bra sommar i år! Pepp!