Andrea D.

För en tid sedan blev jag medlem i Greenpeace. På grund av att jag inte alltid sympatiserat med deras kontroversiella metoder var det först ett svårt beslut, men till sist valde jag ändå att bli medlem.

Jag tycker det är extremt obehagligt att evolutionen har satts ur spel på grund av våra miljögifter/kemikalier som släpps ut i våra floder, sjöar och hav. Det är fiskarna som påverkas mest av våra utsläpp, läkemedel och p-piller tar sig ut från reningssystemen opåverkade, fiskarna tar upp dessa ämnen och resultatet blir att hannarna blir tvåkönade, producerar ägg samt får svårt att reproducera sig. Forskning visar att samma fenomen (till viss del) sker även på land hos ryggradsdjuren, däribland människor. Vi håller med andra ord på att göra oss själva sterila.

Sedan har vi den massiva utresningen av fisk som vi människor genomför varje dag. Om det fortsätter i samma takt så finns det ingen fisk kvar i haven om 40 år. Fisken utrotas, korallrev förstörs och istället får vi en utbredd algblomning i för övrigt tömda hav. Men ändå görs ingenting! I alla fall inte tillräckligt. Det måste införas ytterligare fiskestopp, skydd av vissa utsatta havsområden och minskning av utsläppen. Jag läste bland annat en artikel om Isabella Lövin som fick Stora journalistpristet 2007 för sin bok ”Tyst hav – jakten på den sista matfisken”. Hon menar att mycket har förändrats på bara en mansålder. ”Jag läste nyligen Thor Heyerdahls bok om hur han reste med flotten Kon-Tiki. Då var Stilla havet fullt av hajar och havssköldpaddor. Flygfiskarna landade ombord, han behövde inte ens fiska. Hans barnbarn gjorde om färden för något år sedan. De såg ett öde hav fullt av plastskräp.”

Jag är ingen miljökämpe men jag försöker med små medel varje dag minska min belastning på miljön. Nu cyklar jag mest och försöker köpa så mycket ekologiskt och närproducerat som min plånbok tillåter. Jag kan rekommendera en bok som heter ”100 sätt att rädda världen” av Johan Tell. Den har några år på nacken men är mycket vettig och helt utan pekpinnar. Små enkla tänkvärda tips som man kan ta till i vardagen för att tillsammans skapa en mer hållbar framtid. Mycket läsvärd!

Under det första året i Halmstad gick jag på dejt med en kille som jag hade träffat ute på en klubb. Det var, på alla tänkbara sätt, en dålig första dejt. Det började med att vi gick till ett ställe för att spela minigolf. So far so good. Men när jag upptäckte att dejten spelade med största överdrivna koncentration och blev uppriktigt sur när bollen inte rullade ner i hålet på första försöket. Helt utan självdistans. Självklart ville jag också göra mitt bästa men tog inte minigolfen på lika blodigt allvar som min dejt. När jag puttade bollen helt fel, skrattade jag till men dejten skrattade högre. Han vann överlägset, det visste vi båda utan att ens ha räknat poängen. Men när jag räknade ihop poängen nöjde han sig inte med det utan kontrollräknade resultatet inte en, utan tre gånger för att verkligen få den exakta siffran. När minigolfen väl var slut var jag irriterad på min dejt och ville gå hem. Vi hade följe en bit och gick bland annat förbi ett café där några killar ropade. ”Tjena X! Är det nya flamman?” Dejten svarade med ett "Hehehe..." Och jag skämdes.  

Men historien, mina vänner, slutar inte här utan jag väljer av någon outgrundlig anledning att gå på ytterligare en dejt med idioten. Ja, Idioten får hädanefter bli hans namn.

Han bjuder hem mig för en filmkväll. Uttråkad som jag var tänker jag okej visst, vi ger det en chans till. Jag går dit och vi bestämmer oss för att se en av mina favoritfilmer, Dum&Dummare. Han frågar om jag vill ha en kaka. Ja tack, svarar jag och han går ut och hämtar en sån där gigantisk plastburk fylld med havreflarn samt två assietter. Han öppnar burken och lägger ut varsin kaka på assietterna. Jag tar kakan och lutar mig tillbaka i den ljusbruna skinnsoffan. Jag tuggar på men råkar se i ögonvrån att Idioten sitter längst ut på soffkanten, lutandes med sin otroligt vältränade kropp över den lilla assietten och äter sin kaka med största försiktighet för att inte smula ner. Jag känner mig obekväm och lutar mig fram över assietten med kakan. Filmen rullar på och jag älskar dess humoristiska genialitet. Dock märker jag att idioten gång på gång skrattar på fel ställen. Som om han egentligen inte fattar skämten. Det finns bland annat en scen i filmen där Harry (Jeff Bridges) bygger en snögubbe med sätter stenarna och moroten (som egentligen ska vara ögon och näsa) på snögubbens nedre del istället. Visst kan man fnissa till åt det, men Idioten bredvid skrattar så mycket att han får kippa efter luft. Länge. 

Det går en stund och jag märker att idioten börjar besvärat vrida och vända på sig. Helt plötsligt reser han sig upp och går fram till ena gardinen och flyttar den ungefär två centimeter åt vänster. Sedan går han tillbaka till soffan igen. Med ett visst lugn över sig. Och jag inser att det är dags att tacka för mig.

Jag svarade aldrig mer på hans sms och vi sågs aldrig igen...  

En väldigt visuellt vacker film är Water for Elephants som jag såg för ett par veckor sedan. Fantastiska bilder, kostymer och färger. Även fint skådespeleri från Witherspoon och Waltz.

Jag rekommenderar att se den om man vill drömma sig bort till 30-talets få glansdagar.