Andrea D.

Våren är här och nu är det dags att köpa sig en ny cykel. Tydligen hade min gamla mountainbike från 1800-talet totalt rostat ihop. Fram till för ett halvår sedan ungefär uttalade jag ordet mountainbike som måntenbike. Det är pinsamt. Och jag kan inte komma på någon annan anledning än att jag förmodligen uttalade det så när jag var liten och inte riktigt visste hur man skulle säga. Sedan har det hängt kvar. Men det har bara månten kombinerat med bike. Jag har aldrig sagt Månt Everest eller Brokeback Månten... Som sagt, jävligt pinsamt. 

Men det var ganska kul när sanningen uppdagades. Satt tillsammans med en kollega någongång i somras och snackade cyklar på rasten. Det var då jag berättade att jag hade en snygg måntenbike för många år sedan. Han sa ingenting då men ett par timmar senare så kom vi in på cykelsamtalet igen och han sa "Jag har haft min mountainbike i flera år, eller måntenbike som du säger..." Jag blev förvirrad. "Vänta, vad menar du nu?" Ett litet leende spred sig över min kollegas läppar "Ja, du säger ju måntenbike?"

Åh. Herre. Gud. Efter några sekunder insåg jag plötsligt mitt brutala misstag och felsägning. Jag hade gått runt i tron om att mountainbike uttalades måntenbike i över 18 år.

När jag ändå är inne på gamla crushes så kan jag berätta om till. Vi kan kalla honom P.

 

P och jag gick på samma skola i gymnasiet, samma program, fast jag ett år under. Det var när jag gick i tvåan som jag upptäckte honom. Bohemstil, converse och brunt lockigt hår som nästan skylde hela ansiktet. Under ett helt år pirrade det till i magen varje gång jag såg honom, vilket var ett par gånger i veckan. Otroligt att jag aldrig tröttnade. Han gick alltid tillsammans med ett gäng andra killar och tjejer som såg i princip likadana ut som han själv. Kan ju tillägga att under den här perioden i mitt liv fanns det även några andra killar jag trånade efter, men P var en av de starkast lysande stjärnorna på min himmel. Jag minns att jag och mina kompisar ibland lyssnade på musik från en bandspelare i korridorerna och varje gång han gick förbi höjde jag så att skulle höra vilken fantastisk musik jag lyssnade på. Det var på den tiden jag tyckte att musiken jag lyssnade på definierade mig som person.

 

Efter det minns jag inte detaljerna fullt ut men jag tror att han hade tagit studenten och jag började trean när jag fortfarande tänkte på honom ibland, trots att jag aldrig såg honom. Sedan hände det ofattbara. Jag träffade på honom ute i vimlet en kväll och vi hånglade. Jag befann mig i en dröm den kvällen. Efter ett par dagar gick vi på en dejt och det enda minnet av den var att jag var otroligt nervös. Vi gick på ytterligare en dejt, en gå-och-leta-obskyra-vinyler-dejt som var betydligt bättre och mer avslappnad än den första. Men jag började inse att han inte var en sådan perfekt människa som jag hade trott i ett år. Istället var han väldigt pretentiös och gnällig. Men dock alltid trevlig. Vi sågs på någon popklubb en tid efter det då han berättade att han ”var för störd i huvudet för att bli kär”. Jag blev konstigt nog ledsen av den kommentaren och efter det såg jag honom aldrig igen. Fram till för två helger sedan. Det hade då gått nio år. Han gled förbi mig på dansgolvet, kortklippt med kavaj. Hade aldrig känt igenom honom om det inte vore för Viktorias kommentar: Är inte det där P?

 

Jag gick aldrig fram och hälsade. Men det var roligt att påminnas om tiden då man varit kär i en illusion.

 

 

 

 

 

 

Haha! Oh vad härligt, jag har läst igenom delar av min blogg som jag hade för flera år sedan på My Space. Förvånande Att den ens fanns kvar? Då skrev jag saker som ”Tänkte ju att jag skulle vara lite extra fin idag, men det slutade med att jag såg ut som en man, ja, bortsett från örhängena.” och andra konstiga små berättelser från min vardag. Kanske borde jag skriva ut den och spara som minne i någon låda och ta fram och läsa en regnig dag.

Jag kom osökt att tänka på en grej från när jag var i 19-årsåldern. Jag var väldigt intresserad av en kille då som jag hade träffat genom det dåvarande jobbet på något konstigt sätt. Vi pratade i alla fall mycket i telefon och spelade upp låtar för varandra i luren. Det var så gulligt. – Lyssna nu, nu kommer det bästa. – Okej, jag lyssnar. Och så försökte man andas så tyst man bara kunde så att musikupplevelsen skulle bli så bra som möjligt för den andra personen. Då fanns inte Spotify eller Youtube så att lyssna på andras låtar blev alltid ett spännande projekt. Det var ju en skiva som någon hade valt att köpa som jag inte kunde ta del av såvida jag inte själv gick och köpte den. Eller laddade ner den, men sånt tyckte jag var krångligt på den tiden. Jag minns bara en låt som jag spelade upp för just den där killen. Det var Red House Painters låt River. En långsam och sorglig låt jag älskade just då. Tror dock inte att han blev lika förtjust i den.

Om två timmar ska jag se den psykologiska thrillern/dramafilmen Black Swan på bio. Om jag ska vara ärlig är jag faktiskt lite skraj och har nästan ångrat mig lite. Tydligen ska det vara med hallucinationer i speglar och diverse andra läskiga scener som jag brukar har väldigt svårt med. Usch.  Men det får jag stå ut med nu när jag äntligen ska se denna förhoppningsvis fantastiska film.

Jättehärlig dag igår när jag och Frida var iväg till Styrsö och vandrade i ungefär två timmar. Vi gick och gick, klättrade bland klippor och gick bland taggigt snår. Vi var trötta och möra men väldigt glada på båten hem. Nästa gång tar vi Vrångö!

Jaha, och vad fan hände med designen?

John Grant heter skaparen av den här låten som jag hörde för första gången idag på radio. Hela skivan finns på Spotify och även resten av låtarna är riktigt bra. Finstämda låtar med lagom knäppa texter och så Grant som verkligen har en härlig stämma.

Har planerat en riktig hälsohelg. Vi ska åka ut till Salthomlen och vidare till någon av öarna och gå de vandringsleder som finns där, förmodligen blir det på Vrångö eller Styrsö. Sedan ska jag, på lördagen eller söndagen beroende på väder, ta mig upp till Skansen Krona och titta på soluppgången. Det var längesedan jag såg en riktigt fin soluppgång. Solnedgångar har det varit många men inte uppgångar. Så nu är det dags att se hur den ser ut från Göteborg. Kameran får följa med mig.

En av de absolut finaste solnedgångarna jag sett är från en segelbåt i Australien. Helt otroliga.






På den här bilden håller solen på att gå ner på en strand i Autralien. Dock kom inte solen med på bild, men det blev ett väldigt fint ljus.

Om det är något jag tycker om i inredningsväg är det staplade böcker. Det ser så fint ut. Jag har ett par riktigt gamla slitna uppslagsböcker som jag har på en liten vit pall hemma. På böckerna har jag ställt en vit ljuslykta på. På olika antikvariat eller loppisar kan man hitta fint slitna böcker för en hyfsat billig peng.

Förutom att jag helt fått dille på orange så är grönt och gult två andra stora favoriter för mig denna vår när det kommer till kläder och accessoarer. Speciellt när det kommer till klänningar. Ingen blir väl förvånad.