Andrea D.

Jag sitter och läser Metro på spårvagnen, tjejen som sitter innanför mig ska av på nästa hållplats så jag reser mig självklart upp för att släppa av henne. Medan jag står och väntar på att hon ska gå förbi mig skyndar ett medelålders par snabbare än ljusets hasighet förbi mig och sätter sig på platserna. Jag tittar förvånat på dem. "Jahaaa?" säger jag och inser frustrerat att jag helt enkelt får börja leta efter en ny plats eftersom jag inte orkar tjafsa i en spårvagn halv sju på morgonen. Hittar en ledig stol en bit bort och råkar sedan höra paret prata:

-"Ja, det gäller att vara snabb...hehehe"
-"Precis, hehe."

En väldigt stillsam helg har snart passerat. Ingen utgång och ingen alkohol. Jag känner mig så nyttig och bra! Kom i och för sig på att det har intagits glass/djungelvrål/pizza/choklad idag. Så nu försvann ju den där nyttighetskänslan fortare än jag hann säga  "grönsak".

Anywho... Nu var det ju längesedan jag hade med bilder här i bloggen, så nu lägger jag upp lite blandat från senaste veckan.

 
   
 
Eftersom jag inte är vidare hightech av mig, så får retuscheringen köras i Paint.

Veckans bästa bild, alla kategorier! Viktoria och tvåmeterskillarna:

I fredags när vi var ute fick jag höra att jag liknade Bamse.

Bamse.

Tack för den. Fast positiv som jag är försökte jag istället se till Bamses inre egenskaper och inte bara fastna i det ytliga. Bamse är ju snäll. Och stark. Fast honung är fan ingen favorit.   

Här kommer en halvdan recension av "The Dark Night" som jag såg på bio igår. Och jag har väl egentligen bara en sak att säga om den. Den hade inte varit någonting utan bortgångna Heath Ledger. Han är fantastisk som Jokern. Jag är väl medveten om att han har hyllats av alla recensenter överallt och varje recensent tävlade om vem som kunde hylla Ledger bäst. Jag var lite skeptiskt till det hela den karusellen måste jag säga. Men oj så fel jag hade. Han briljerar verkligen i varje scen han är med i och fullständigt överglänser alla de andra skådespelarna. Både Gary Oldman och Christan Bale.

I övrigt var filmen tyvärr lite rörig och det var svårt att hålla reda på alla olika historier och hämndaktioner som skulle genomföras stup i kvarten. Jag kommer på mig själv att störa mig på alla män som skjuter hej vilt och kvinnor som vill stadga sig . Men mest av allt stör jag mig på Bales otroligt löjliga, väsande röst som han använder när plastöronen och manteln åker på. Då vill jag bara resa mig upp och lämna biosalongen. Men det gör jag inte, för jag måste se hur det går för Jokern.

För att återgå till den positiva sidan igen finns det även en hel del snygga mörka actionscener och regissören har verkligen ansträngt sig för att göra Batman till mer än en fjantig serietidningsfilm (Läs: Fantastic Four, urk). Men när filmen är slut har jag glömt all det där och framförallt har jag glömt bort Batman, som faktiskt känns som en bifigur i sin egen film. Det enda som etsat sig fast i minnet är Heath Ledger och jag blir uppriktigt sorgsen över att han inte lever längre.


 Bild: google.se

Häromdagen tillbringade jag några timmar i ett köpcentrum, vi kan kalla det Allum. Där strosade jag omkring i godan ro när jag kommer på att jag glömt svara på ett sms (ja, det händer ibland). Jag stannar upp några sekunder och när jag står och knappar på mobilen ser jag i ögonvrån hur en kvinna 55+ långsamt närmar sig. Hon tittar väldigt intensivt och förväntansfullt rakt på mig. Va fan, är det verkligen mig hon tittar på?Jag börjar nervöst flacka med blicken och tittar bakom mig men ingen står i närheten. Kvinnan kommer ännu närmre och säger glatt:

Kvinna 55+: Nämen! Är det Ingela?...... Är det Ingela?

Jag: Ehhhh, nä.

Kvinnan ger sig inte och närmar sig ytterligare samtidigt som hon börjar skratta nervöst

Kvinna 55+: Ojdå, haha, det var visst inte Ingela. Ja men ni var väldans lika i alla fall!
Jag har nog aldrig lett ett stelare leende.

Jag: Jaså, så lustigt.

En liknande händelse skedde i fredags då jag var ute en kort sväng på kvällen. Vi var på Tranquilo som är en salsaklubb/bar där det i princip bara dricks färgglada, exotiska drinkar och bartendrarna trixar och snurrar med glas bakom baren. Händelseförloppet: Markus försvinner iväg bort till herr-rummet och jag sitter kvar i baren och iakttar den duktiga bartendern då jag hör en mansröst. Jag vänder mig om och ser en flinande kille som befinner sig ca 20 cm ifrån mitt ansikte.

Kille:  Hoppsan! Värst vad du ser ilsken ut då. Vad är det som har hänt?

Jag: Va? Ser jag ilsken ut? Det är jag verkligen inte.

Kille: Joooo. Det gör du, kom igen nu, vad är det som har hänt?

Jag: Men det har inte hänt någonting, jag sitter ju bara och kollar på bartendern som blandar drinkar.

Kille: Jaså, men du måste ju förstå att du inte kan sitta här och se arg.

Jag: Men....

Killen avbryter och maler på en stund till. Sedan blev jag äntligen räddad.

Vad fan är det med er killar som säger såhär? Tror ni att vi tycker det är roligt att höra att man ser ledsen eller ilsk ut när man är ute? Tror ni att det är en bra "isbrytare"? En fyndig öppningsreplik som bidrar till en avslappnad och lättsam stämning? Det blir det inte.

Folk kommer fram och stör mig nuförtiden när jag är ute. Raggar de? Vill de bara småprata? Vill de förolämpa mig? Jag vet inte, men om de raggar så är det väldigt lustiga sätt de väljer att göra det på. I lördags var jag ute med Viktoria och My, vilket var jättetrevligt. Under kvällen gick båda iväg tillsammans för att beställa i baren, medan jag satt kvar vid bordet och väntade. Då kommer en kille framvalsandes:

Kille: Vad är det med dig då? Du ser jätteledsen ut.

Jag: Jaha, ehh..nej, jag satt väl och funderade lite bara.

Killen klappar mig på axeln.

Kille: Det ser ut som om din mormor har dött eller någonting.

Jag: Va? Nej, verkligen inte.

Killen klappar mig än en gång på axeln och klappen börjar mer likna en smekning än en klapp. Jag skruvar besvärat på mig.  

Kille: Ja, nä men då ska jag kanske inte störa dig mer?

Jag: Tack.

Killen går iväg för att sedan cirkulera (haj?) runt mitt bord ett par gånger under loppet av en minut. Tillslut kommer han fram igen.  

Kille: Är den här stolen upptagen eller?

Jag: Ja.

Kille: Vem sitter här då?

Jag: Jag väntar på mina kompisar.

Jag tittar distinkt åt ett annat håll tills han försvinner iväg.  En annan kille som sitter bredvid mig har sett och hört hela det tragiska händelseförloppet. Han tittar medlidande på mig:

Kille nr 2: Men va fan, ger han sig aldrig eller?

Jag: Tydligen inte, fast nu verkar det som att han försvann.

Viktoria och My kommer äntligen tillbaka och det går en kvart ungefär och samma enerverande kille kommer fram igen, denna gången med ett stort leende på läpparna.

Kille: Heeej, det kanske är dags att vi faktiskt hälsar på varandra nu?

Jag: Suck...Nej, jag tycker vi håller här.

Kille: Haha, det är klart, du kanske behöver lite mer och dricka innan du vågar hälsa?

Jag: Ja, eller så kanske du behöver lite mindre?

Kille: Jaja.... Ska det vara på det viset så...

Jag hade mössfrisyr hela dagen. Utan att ha haft på mig mössa.

Men hej igen.

Idag har jag, varvat med en massa sömn, bara tittat på roliga saker. När man känner sig riktigt bedrövlig och behöver piggas upp (och ingen är här tar hand om en) så är dvd:er och youtubeklipp ganska bra substitut. Att titta på humorgrejer är både positivt och negativt fick jag uppleva idag. Det positiva är ju självklart att man skrattar och blir glad. Det negativa är att varje gång jag skrattar omvandlas skrattet till en rosslig hostattack.

Morfar ringde förut vilket var trevligt. Vi hostade ikapp samtidigt som vi diskuterade finanskrisen och att han var på förstasidan av Göteborgsposten igår där han uttalat sig just om finanskrisen. Jag hade tänkt skriva här vad han sa, men nu hittar jag inte tidningen och jag är för slö för att leta just nu.

Jag bifogar ett klipp från något bortglömda Kvarteret Skatan:

Hatar inte ni också när folk säger "äsch, jag slängde bara på mig det som låg överst i högen" men ändå lyckas se helt fabulous ut? Idag har jag gjort exakt detta, alltså tagit det som låg överst i högen. Men effekten jag eftersträvade lyste starkt med sin frånvaro.

Jag ser fan inte riktigt klok ut.

Kombinationen av kläderna är en total katastrof. Finklänning över jeans? Varför, Andrea? Varför? Idag hjälper det inte att "tänka" sig snygg. Idag är jag bortom all räddning.  

Efter en sommar av total slapphet och onyttig mat från min sida ska jag idag börja ett sundare liv. Jag är trött på godis, rosé, fet mat kombinerat med noll motion. Jag blir avundssjuk på alla i min närhet som nu såhär efter sommaren har kommit in i sina gamla nyttiga rutiner igen. Alla utan jag.

Nåväl, det började inte speciellt bra när jag idag på lunchen sprang iväg för att köpa en sallad på Pressbyrån. (Jag vet att sallad inte alltid är det bästa eftersom de nästan bara innehåller massa vatten, men det är i alla fall bättre än grillad ostpanini.) Den salladen jag åt var nog världens sunkigaste sallad. Senig och fettig skinka blandat med brun slö sallad och äckelmajs. Men grattis. Så trots att det kanske inte blev världens bästa start på mitt nya sunda leverne så avböjde jag i alla fall kaffebrödet i fikarummet. Det är ju alltid nått.

Den här sommaren har jag haft en smärre "framtidskris" om hur saker och ting kommer att se ut om ett par månader. Jag har tänkt så det knakar och försökt välja mellan plugg och jobb. Och nu, efter flera månaders grubbel tror jag att jag har kommit fram till att...trumvirvel... fortsätta plugga. Det verkar som att jag inte känner mig helt klar med studieperioden i mitt liv än. Nu gäller det bara att hitta något intressant att läsa. Jag vill kunna tillämpa min utbildning på bästa sätt för att sedan kunna jobba med något jag verkligen brinner för. Vad det är, vet jag inte än. Men det kommer. Nu är jag i alla fall en liten bit på vägen.