Andrea D.

Under det första året i Halmstad gick jag på dejt med en kille som jag hade träffat ute på en klubb. Det var, på alla tänkbara sätt, en dålig första dejt. Det började med att vi gick till ett ställe för att spela minigolf. So far so good. Men när jag upptäckte att dejten spelade med största överdrivna koncentration och blev uppriktigt sur när bollen inte rullade ner i hålet på första försöket. Helt utan självdistans. Självklart ville jag också göra mitt bästa men tog inte minigolfen på lika blodigt allvar som min dejt. När jag puttade bollen helt fel, skrattade jag till men dejten skrattade högre. Han vann överlägset, det visste vi båda utan att ens ha räknat poängen. Men när jag räknade ihop poängen nöjde han sig inte med det utan kontrollräknade resultatet inte en, utan tre gånger för att verkligen få den exakta siffran. När minigolfen väl var slut var jag irriterad på min dejt och ville gå hem. Vi hade följe en bit och gick bland annat förbi ett café där några killar ropade. ”Tjena X! Är det nya flamman?” Dejten svarade med ett "Hehehe..." Och jag skämdes.  

Men historien, mina vänner, slutar inte här utan jag väljer av någon outgrundlig anledning att gå på ytterligare en dejt med idioten. Ja, Idioten får hädanefter bli hans namn.

Han bjuder hem mig för en filmkväll. Uttråkad som jag var tänker jag okej visst, vi ger det en chans till. Jag går dit och vi bestämmer oss för att se en av mina favoritfilmer, Dum&Dummare. Han frågar om jag vill ha en kaka. Ja tack, svarar jag och han går ut och hämtar en sån där gigantisk plastburk fylld med havreflarn samt två assietter. Han öppnar burken och lägger ut varsin kaka på assietterna. Jag tar kakan och lutar mig tillbaka i den ljusbruna skinnsoffan. Jag tuggar på men råkar se i ögonvrån att Idioten sitter längst ut på soffkanten, lutandes med sin otroligt vältränade kropp över den lilla assietten och äter sin kaka med största försiktighet för att inte smula ner. Jag känner mig obekväm och lutar mig fram över assietten med kakan. Filmen rullar på och jag älskar dess humoristiska genialitet. Dock märker jag att idioten gång på gång skrattar på fel ställen. Som om han egentligen inte fattar skämten. Det finns bland annat en scen i filmen där Harry (Jeff Bridges) bygger en snögubbe med sätter stenarna och moroten (som egentligen ska vara ögon och näsa) på snögubbens nedre del istället. Visst kan man fnissa till åt det, men Idioten bredvid skrattar så mycket att han får kippa efter luft. Länge. 

Det går en stund och jag märker att idioten börjar besvärat vrida och vända på sig. Helt plötsligt reser han sig upp och går fram till ena gardinen och flyttar den ungefär två centimeter åt vänster. Sedan går han tillbaka till soffan igen. Med ett visst lugn över sig. Och jag inser att det är dags att tacka för mig.

Jag svarade aldrig mer på hans sms och vi sågs aldrig igen...  

Alltför ofta förfasas jag över folks kommentarer på olika artiklar, reportage eller bloggar. För ett år sedan läste jag aldrig kommentarerna men nu har det blivit som drog tar ett redigt tag om mig och tvingar mig att klicka på på knappen ”kommentarer”. Vad tycker folk? Självfallet är många kommentarer trevliga och relevanta beroende på vilken internetsida/blogg man är inne på. Men många gånger är kommentarerna arga, korkade, elaka, pretentiösa och helt enkelt bara för mycket av allt. Sa jag korkade också?

Värst är inne på Aftonbladet. Såklart. Sicka dårar som huserar där inne.

Nu lämnar jag över ”ordet” till den briljante Niklas Eriksson från Nöjesguiden som ger en extremt rolig bild av detta fenomen.

Läs HÄR

Jag springer på bandet i vanlig ordning och tittar på de stora tvapparaterna som hänger ovanför mig. Men jag har en aning svårt att koncentrera mig idag. Det är nämnligen så att rakt framförmig står en man i 35-40 årsåldern med en extrem, ja uppenbarelse helt enkelt. Låt mig förtälja..

* Superkorta fladdriga(!) shorts. Jag har seriöst aldrig beskådat så korta shorts under min livstid. På en kille.

* En lång, nu snackar vi riktigt lång, hockeyfrilla. Kort stubb på huvudet och böljande svarta lockar som faller mjukt långt ner över ryggen. Trodde det var förbud mot sådana frisyrer nu förtiden? Det hade inte den här mannen ingen vetskap om i alla fall.  

* Ett kritvitt linne som liknar en farfarströja med avklippta ärmar. Knapparna framtill har han knäppt upp precis så mycket som det bara går, han visar därmed hela bröstkorgen och det är nästan att man även skymtar en navel.

Det fanns liksom ingenting som var riktigt okej med den här mannen. En annan rolig sak med honom är att han verkar knappt använda några maskiner och träna, han spatserar mest omkring inne på gymmet med sin små, små short och sin långa, långa hockeyfrilla. Han kanske bara ville visa upp sig? 

• Städar (En klassiker som vi alla någon gång har upplevt)

• Bloggar (Och inser faktiskt mer och mer hur roligt det är)

• Tvättar (Det är nu man ska passa på)

• Tittar på konstiga klipp på Youtube. (Typ Anaconda kräks upp en flodhäst och Mannen med världens längsta näsa.)

• Skriver en recension på Timbalands nya album. (Som jag ändå bara kommer spara här på datorn. So what´s the fucking point?)

• Blir jävligt förbannad över att tvättmaskinen går sönder med alla mina svarta kläder fridfullt skvalpandes där inne och det går inte på något sätt att öppna luckan.

• Blir glad igen när fastighetsskötaren kommer och räddar mig och mina kläder. Vi fick dra i det lilla gömda nödstoppet så att allt vatten forsade ut på golvet i tvättstugan. Jag stod och svabbade i en kvart.

Åh. Herre. Gud.

Jag hörde precis reklam för den nya actionfilmen med det jättecoola namnet Linje 1 2 3 Kapad. Med John Travolta och Denzel Washington i huvudrollerna. Travolta kapar ett tåg, Denzel är polisen som jagar honom. De har telefonkontakt. Dialogen är följande:

- You bring that money to me! Or I´ll start killing passengers!

- Do you really want innocent people do die?

Crash! Bom!

-Let´s go!

Wääää!

Jag vet inte, men har vi sett det här förut?

Din dator kan var utsatt för risk. En liten, liten ruta har argt ploppat upp varje gång jag startar datorn de senaste dagarna. Jag gör som jag alltid gör. Blundar, tar ett djupt andetag, tänker på något trevligt och klickar sedan bort den lilla rutan.

Syns det inte, finns det inte.

Den som inga byxor har...

Fan.

Idag hade jag en fotografering för ett behörighetskort till jobbet klockan halv tolv, och efter det skulle jag jobba fram till fyra, vilket innebar att jag hade sovmorgon fram till nio ungefär. (Mycket siffror nu). Den bussen jag hade planerat att ta skulle vara framme i god tid, så jag kände mig relativt lugn. När det är en kvart kvar till jag ska gå ser jag att håret inte är speciellt rent. Hmm... För att fräscha till det så kommer jag på den briljanta idén att skölja igenom håret och bara ha i lite balsam. Smart! 10 minuter kvar. Jag sminkar mig snabbt och ställer mig sedan och torkar håret. När det är klart upptäcker jag till min stora förskräckelse att det ser ut som om någon har kletat in smör i hårbotten på mig. Det ser alltså dubbelt så illa ut än innan. Hur fan kunde det bli så? Jahapp. Bara till att tvätta håret igen. Med schampo den här gången. Det rinner in vatten i mina ögon så den nypålagda mascaran kletar ihop sig till två fransar på vardera öga. 3 minuter kvar. Jag inser att det får helt enkelt bli nästa buss. Något senare springer (självklart fick bråttom igen) jag i isande kyla ner till busshållplatsen samtidigt som bussen kommer åkandes. Jag hinner med (!) Väl framme vid Sahlgrenska stressar jag som ett djur och hämtar blanketten jag måste ha med mig fotograferingen, får i sista sekund veta att det jävla stället har flyttat till en helt annan byggnad. Rusar iväg, luften är kall och min näsa rinner konstant av kylan, men kommer faktiskt bara 5 minuter för sent till min tid. Fan, gick ju bra det här! Men tre misslyckade kort senare säger fotografen medlidsamt: Jadu Andrea, det var väl bara detta kortet som egentligen går att använda? -Jo, det är väl det... mumlar jag och tittar på det nyuttryckta behörighetskortet. Blicken fastnar på näsan. Snorig och lysande illröd. Tack.