Andrea D.

I dag kom jag till en slags insikt. Detta inträffade när jag var på väg hem med spårvagnen då den sakta gled förbi en cykelaffär i Vasastaden. I skyltfönstret ser jag en enorm enhjuling framställd på bästa plats. Däcket är grovt, som på en mountainbike ungefär. Den röda sadeln är kupad och väldigt bred. Men den ser mer ut som en stor böjd clownsko man skruvat fast på en pinne över däcket. Vidare ser jag fler enhjulingar i fönsterna. I alla möjliga modeller. Några vanliga cyklar kan skymtas längre in i affären, vanliga fina tvåhjulingar som försöker göra sig sedda och hitta en ägare, men de har inte chans mot de groteska enhjulingarna som tar all plats.

Vad ska man med en enhjuling till?

Jag har mycket svårt att förstå denna, vad man nu ska kalla det, aktivitet. Att cykla på en enhjuling ser skittöntigt ut. Så är det. Benen spinnar för livet och armarna flaxar frenetiskt ut i tomma luften. Snabbt går det inte. Man kan inte ta den till jobbet. Man kan inte skjutsa någon. Man kan inte imponera på sina vänner, då de förhoppningsvis har större krav på underhållning än så. Så varför finns de? Det enda man faktiskt kan göra och som tyvärr utförs i ganska stor utveckling är dessa cirkusartister som uppträder genom att sitta på en enhjuling som nästan står still men där hjulet går två centimeter fram och två centimeter bak. Hela tiden. Fram och tillbaka. Samtidigt som de leende jonglerar med tallrikar och brinnande facklor. Gäsp. Jag har svårt för cirkus, eller jag har rättare sagt svårt att bli imponerad av det. Någon rider på en hästrygg. Trumvirvel. Någon går upp i brygga. Tysssstnad. En clown får en paj i ansiktet. Applåder. Och sedan är det slut. 

Men nu gled jag in på någonting helt annat. Det jag ville säga med detta inlägget, och som faktiskt var min insikt, är att jag känner ett starkt hat mot enhjulingar.