Trött på dålig film.
Love, eat and pray (2010) eller Lyckan, kärleken och meningen med livet som den heter på svenska trodde jag skulle vara en mysig, inspirerande och allmänt trevlig film. Föväntningarna var inte mycket höga, men ändå någorlunda. Jag hade verkligen sett fram emot att se den efter att jag såg en trailer för några månader sedan. Såg den på bio nu i helgen och blev besviken, irriterad och framför allt uttråkad.
Filmen handlar om Liz (Julia Roberts) som spelar en kvinna som är olycklig i sítt äktenskap. Man får aldrig riktigt reda på varför hon är olycklig och förvåning uppstår då mannen hon är gift med (Billy Cudorp) inte har några brister och behandlar henne kärleksfullt. Hon skiljer sig i alla fall och reboundar med en ung snygg skådespelare (James Franco). Men det är fortfarande något som fattas och Liz bestämmer sig för att åka på ett sponsrat sabbatsår för att finna sig själv och sin inre balans. Hennes mål blir Italien, Indien och Bali. Här finns en berättarröst som är så överflödig att det blir pinsamt. Det är uppenbart att filmen är baserad på en bok då regissören (Ryan Murphy) inte riktigt lyckas gestalta berättelsen med bilder.
I Italien äter hon, i Indien ber hon och på Bali älskar hon. Det som irriterar mig är att allting går så himla bra och smidigt för Liz, hon får ett underbart bemötande och fina vänner var hon än går. Alla hon träffar öppnar verkligen sina hjärtan och hem för henne och berättar sina livs historier samt ger henne kloka råd på vägen. Hon fortsätter att söka efter sig själv och meningen med livet. På Bali, som för övrigt är misstänkt befriad från alla de tusentals backpackers som vanligtvis occuperar ön, är sista stoppet på resan finns känslige och attraktive Javier Bardem med öppna armar och erbjuder henne sin oändliga kärlek. Men åh nej, vad jobbigt allt blev nu igen. Liz blir inte riktigt nöjd utan måste gnälla en sista gång. Men tilll sist faller alla bitar på plats och resulterar i ett riktigt smetigt slut. Filmen når aldrig aldrig fram och man känner inte för Liz. Jag blir näst intill provocerad över varför Liz aldrig är nöjd när hon har det fantastiskt. Jag får lust att ställa mig upp i biostolen och skrika "Men vad vill du då?". Jag gör det aldrig och när eftertexterna rullar applåderar människorna runt omkring mig i något slags glädjerus. Jahapp.
Men filmen ska inte bara få ris, skådespelarna är riktigt bra och gör sitt bästa med sina roller. Miljöerna är fint skildrade med vackra bilder från Italien, Indien och Bali. Men det väger tyvärr inte upp en för övrigt genomusel film.
Och just det, glömde jag och säga att filmen är två timmar och tjugo minuter lång?
Filmen handlar om Liz (Julia Roberts) som spelar en kvinna som är olycklig i sítt äktenskap. Man får aldrig riktigt reda på varför hon är olycklig och förvåning uppstår då mannen hon är gift med (Billy Cudorp) inte har några brister och behandlar henne kärleksfullt. Hon skiljer sig i alla fall och reboundar med en ung snygg skådespelare (James Franco). Men det är fortfarande något som fattas och Liz bestämmer sig för att åka på ett sponsrat sabbatsår för att finna sig själv och sin inre balans. Hennes mål blir Italien, Indien och Bali. Här finns en berättarröst som är så överflödig att det blir pinsamt. Det är uppenbart att filmen är baserad på en bok då regissören (Ryan Murphy) inte riktigt lyckas gestalta berättelsen med bilder.
I Italien äter hon, i Indien ber hon och på Bali älskar hon. Det som irriterar mig är att allting går så himla bra och smidigt för Liz, hon får ett underbart bemötande och fina vänner var hon än går. Alla hon träffar öppnar verkligen sina hjärtan och hem för henne och berättar sina livs historier samt ger henne kloka råd på vägen. Hon fortsätter att söka efter sig själv och meningen med livet. På Bali, som för övrigt är misstänkt befriad från alla de tusentals backpackers som vanligtvis occuperar ön, är sista stoppet på resan finns känslige och attraktive Javier Bardem med öppna armar och erbjuder henne sin oändliga kärlek. Men åh nej, vad jobbigt allt blev nu igen. Liz blir inte riktigt nöjd utan måste gnälla en sista gång. Men tilll sist faller alla bitar på plats och resulterar i ett riktigt smetigt slut. Filmen når aldrig aldrig fram och man känner inte för Liz. Jag blir näst intill provocerad över varför Liz aldrig är nöjd när hon har det fantastiskt. Jag får lust att ställa mig upp i biostolen och skrika "Men vad vill du då?". Jag gör det aldrig och när eftertexterna rullar applåderar människorna runt omkring mig i något slags glädjerus. Jahapp.
Men filmen ska inte bara få ris, skådespelarna är riktigt bra och gör sitt bästa med sina roller. Miljöerna är fint skildrade med vackra bilder från Italien, Indien och Bali. Men det väger tyvärr inte upp en för övrigt genomusel film.
Och just det, glömde jag och säga att filmen är två timmar och tjugo minuter lång?
