Andrea D.

I hela livet har jag varit omgiven av klockor. Jag kommer ihåg den första klockan jag fick av min pappa när jag var endast några år gammal som var en tjock väggklocka med utstickande armar, ben och en hatt. Urtavlan var målad som en sömnig gubbes ansikte och hänger än idag på samma plats i huset i Landvetter. Hemma hos min morfar fanns säkert tjugo olika klockor av alla dess slag. De var nästan aldrig synkroniserade utan plingade hej vilt minuter efter varandra. Ibland minns jag att det blev det rätt så kusligt när de i skymningen plingade dovt. Morfar hade ett otroligt intresse för klockor och byggde även flera stycken själv. En av de klockorna har jag hemma men tyvärr slutade den fungera när vi tog ner den från väggen efter morfar hade gått bort. Jag tog med klockan till en urmakare som meddelade att mekanismen inuti hade blivit utsliten med åren och det skulle kosta åtskilliga tusen att byta ut det. Men jag har den kvar som prydnad och någon gång kanske jag har råd att laga den.

Uppe på landet finns också många klockor, säkert två-tre i varje rum. Två klockor har varsin pendel och dessa är väldigt högljudda när visarna står på hel och halv. Och så detta eviga tickande. Vilket jag på senare år har börjat tycka är mycket rofyllt. Det tror jag morfar också tyckte. Samma sommar som morfar gick bort låg jag i en säng på landet och vilade bland allt ljud från klockorna när jag upptäckte att det osynkroniserade tickandet flöt samman och började låta som när vatten långsamt kluckar mot skrovet på en båt. Väldigt behagligt ljud och kroppen fylls med ett visst lugn som är svårt att förklara. Morfar älskade att vara ute på sjön så jag inbillar mig att ljudet med klockorna, tickandet, vattnet och båtarna hade ett samband för honom.

 

För flera år sedan i Prag köpte jag ett uppdragbart fickur som jag vårdade ömt. Så ömt att när jag kom hem så förvarande jag det i en liten låda och där ligger uret än. Plockar fram det då och då, vrider upp det och lyssnar på dess tickande, men har tyvärr svårt att finna något användningsområde för det. Det får helt enkelt bara existera. Morfar öppnade upp uret en gång och visade hur det såg ut inuti. Helt osannolik mekanism.

 

I nuläget har jag ingen klocka som tickar högt hemma, det måste bli ändring på det. Redan idag.

Vi är inte så ironiska i Västerås! Om en Stockholmare sneglar på vårt fleecepannband och säger: "Snyggt fleecepannband" svarar vi "Tack! Vilken fin Oskar Linnrosfrisyr du har!" Helt utan undermening.

Jag gick och köpte Tomb Raider - The cradle of life i förrgår. Jag har sett den förut men tänkte att en gång till skadar väl inte. Dvd:n kostade 10 kronor. Filmen i sig är inget mästerverk, men hyffsat okej action. Jag älskade att spela Tomb Raider förr så visst har filmerna lite nostalgivärde. På en maskerad en gång för många år sedan var jag utklädd till Lara, det var inte så lyckat för jag hade varken pistoler eller shorts. Men nästa gång kör jag all in!