Andrea D.

Satt och räknade lite på hur mycket pengar jag har fått betala på grund av att jag ser som en mullvad. Det hela började med att jag fick glasögon när jag var runt 11 år, tyckte det var ofantligt fult och det var riktigt stor töntvarning på glasögon. 11 år är en känslig ålder. Jag vägrade såklart använda dem och på grund av detta fick jag istället sitta i bänkraden längst fram i skolan så jag skulle se tavlan. Bara det är ju också töntvarning på, sitta längst fram som ett annat redebarn. Som tur var hade vi bestämda platser på den tiden så ingen visste om min lilla hemlighet. Fröknarna fick smussla för att jag jämt skulle "råka hamna" längst fram när vi bytte platser. Tiden efter det är lite luddig huruvida jag använde glasögonen eller inte. Men när jag var 13-14 år så skaffade jag kontaktlinser. Månadslinser. De kostade cirka 800-900 kronor för sex stycken par inklusive en synundersökning som jag gjorde en gång i halvåret. Så under 10-11 år har alltså jag betalat över 18 000 kronor för små plastsaker som man stoppar i ögat. (Jag började betala detta själv när jag fick extrajobb, så allt har jag inte betalat, nej.) Under denna tiden har jag även haft tre par glasögon som har kostat 4000-5000 kronor styck. Nu på senare år har priset på linserna höjts till 1200 kronor för sex par, på grund av jobbiga brytningsfel och sån skit. Jag fick även betala rätt så mycket extra för de senaste glasögonen så att det skulle vara så tunna glas som möjligt. Annars hade det blivit Cola-bottnar. Och det, mina vänner, är inte snyggt. Jag använder inte ens glasögonen så mycket, vet inte varför, eftersom jag tycker att de jag har är riktigt fina. Jag har dem oftast när jag sitter och sunkar hemma, som nu, i skrivande stund.

Eftersom jag använder linser ca 16 timmar om dagen och är väldigt beroende av dessa så funderar jag ibland på hur det skulle gå ifall jag hamnade på en öde ö någon gång. Det skulle ju inte funka. Jag klarar knappt att gå från sängen till badrummet utan linser eller glasögon. Jag har funderat på att göra en ögonoperation, men är alldeles för feg. Tänk om något går fel och jag mister den lilla syn jag har! Huuuu...hemska tanke. Jag får helt enkelt nöja mig med att kort och gott vara en four-eyes. Fast med linser då.

Okej, en sak måste jag ha klart för mig. Ju mindre jag tittar, letar och söker desto lättare blir det. Så varför lyder jag inte mitt eget råd? Jag blir trött på mig själv. Istället för att luta mig tillbaka och bittert konstatera att så är det, sitter jag och eftersöker sanningar jag inte alls vill veta av.

Nu får det vara nog.

Efter att en vän sa till mig att mitt signum var svarta kläder och vita skor, tänkte jag chocka med lite färg på kläderna. Eller ja, jag sträckte mig så långt att ha en färg som inte var svart, vit eller grå på koftan.

I morse hade vi redovisning som var lyckad och vi fick till och med beröm! Resten av lektionen var mycket intressant och jag tar verkligen tillbaka min klagan över hur tråkig föreläsaren verkat. Han är ju faktiskt suverän!

Jag och Lina hade även ekonomilektion idag och här kommer eftermiddagen i bilder:

           


Lina som vampyrzombie i filmen I am Legend:

   
Vampyr?              Lina?


Andrea som Brian i East 17:

Fy fan

Igår kväll såg jag ut som Rönnerdahl. Ni vet, "Rönnerdahl han skuttar med ett skratt ur sin säng" - Rönnerdahl? Jag gick ut i en nattsärk helt enkelt. Vissa tyckte det var fult, andra snyggt. Enligt mig så var det nog fulsnyggt.

Denna låten sjöng vi när jag gick på lågstadiet. Vi hade en fröken, Gunilla, som älskade att sjunga och spela piano. Detta resulterade i att vi sjöng för fulla halsar varje dag. I tre år. Gunilla fördrog psalmer och andra kristna låtar. Gunilla sjöng fruktansvärt falskt. Men vi älskade det. För att återkoppla till Rönnerdahllåten var det så att vi hade stora, tjocka sånghäften med bild och text i. Jag minns så väl bilden på Rönnerdahl när han skuttade upp ur sängen. En blek, tanig gubbe med en galen uppsyn. Och så nattsärken. Det är så jag minns mig själv från igår. Bortsätt från blek och tanig då.

Dagens grattis: Kosovo, egen stat idag!

• Glömt stänga av plattor på spisen
• Glatt gått förbi människor jag känner utan att hälsa
• Hittat mobilen på konstiga ställen så som badrumsskåpet, garderoben och under soffan
• HIttat smöret i skafferiet
• Tänkt göra en god omelett och öppnat kylen (!) för att ta fram stekpannan 
  
  

..kan jag ju bjuda på för de som är intresserade innan jag återgår till svenskatentan..

 

Idag var det återigen dags för en härlig och givande företagsekonomilektion! Vi var belägna i en sal med riktigt dålig luft i tre timmar. Rasten var en kvart. Jag fick ett psykbryt en halvtimme innan lektionen var klar och när klockan är fyra och lektionen är slut frågar läraren mig: Vem vann? Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det.

Våren är på väg! Steg upp klockan nio idag för plugg och träning. Tentan ska vara inlämnad på fredag och jag har gjort klart två av fem frågor. Känns som om jag ligger i fas, men jag vet inte. Mylen och jag har suttit hela eftermiddagen/kvällen och pluggat, fikat och tjattrat. Mest tjattrat antar jag. Och skvallrat. En väldigt mysig dag, precis så som en söndag ska vara. Hela helgen har varit väldigt bra för en gångs skull. Fredagen innefattade en vända på stan (ett inköp gjordes!), plugg samt film på kvällen med en halvnyfunnen polare. Tradition? :)

En morgonpromenad gicks tidigt i lördags då jag tog dessa kort:

Kommande vecka blir intensiv, tenta och massa fix ska bli klart innan fredag. Men sen blir det paus! I två dagar innan ekonomiskiten sätter igång igen, huuuu....

I mitt hem är det så att när någonting går sönder eller tar slut, då följer det genast en rad av saker som också kastar in handduken. Tvålen, diskmedel, tvättmedel, schampo, balsam, smink (bara smulor av rouget kvar) och glödlampor. Varför blir det så? Man använder ju sakerna i olika mängd hela tiden? Klarar man sig utan dessa saker i vårat samhälle? Svar nej!

Senast det var riktigt illa var i våras någon gång. Datorn kraschade helt (var tvungen att byta ut hela hårddisken), hemtelefonen gick sönder, Mp3:n slutade att fungera, cykeln blev stulen och mobilen sjöng på sista versen. Allt under loppet av fyra veckor! Det blev en dyr historia.

Moralkakan i detta inlägg är att man ska ta vara på de (materiella ting) man har. För det blir ganska jobbigt när de bestämmer sig för myteri hela bunten.
 

Det är som sagt tänkt att jag ska införskaffa en ny digitalkamera eftersom min andra från 1800 kallt inte längre håller den standard som jag är ute efter. Det ska vara en stor skärm, riktigt bra upplösning (Mp?) och jag vill även att den ska vara i ett nätt format. Jag blev tipsad om den här från Onoff för ett par timmar sen:

Priset ligger på 2300:- i butik, vilket verkar är helt okej! Jag försökte forska lite om den på hemsidan, men jag blev bara förvirrad av alla DIGIC III-processorer, brytningsindex och iSAPS-tekniker så jag slutade läsa. Jag får helt enkelt pallra mig bort till Onoff någon dag snart och känna lite på den. Gå på känsla helt enkelt. Och en bra försäljare (Walle?).

Snart blir det Bye bye, you old fart..:



Jättefint att jag fick med min obäddade säng också...

I fredags såg jag "I am Legend" med Will Smith i huvudrollen. Filmen är baserad på en sciencefictionsbok från 50-talet, och boken har blivit filmatiserad en gång innan. Den börjar väldigt lovande med introduktion om hur man funnit ett vaccin mot cancer. Något går tyvärr snett och plötsligt har vi att göra med ett virus som orsakar mänsklighetens förfall, eller ja, viruset gör så att människorna förvandlas till varelser med kraftiga vampyrkomplex. Vissa människor är immuna, en av dem är forskaren Neville (Smith) som febrilt försöker skapa ett botemedel i sitt källarlabb.

New York ligger öde medan Neville, den enda överlevande i staden, och hunden Sam som är hans trogna följeslagare cruisar runt med Bob Marley i högtalarna på de övergivna gatorna. New York är fullt av djur och natur, några hjortar här, ett lejon där. Regissören F. Lawrence lyckas bygga upp en kuslig stämning den första delen av filmen, Neville går säker på dagarna då de smittade, solskygga varelserna befinner sig i sina mörka vrår. Men på nätterna härjar de fritt, letande efter föda, medan Neville gör sitt bästa för att stänga in sig i sin lägenhet. Nevilles plågsamma ensamhet blir påtaglig och Smith visar i denna film att han är mer än bara en komiker a la Fresh Prince. Han besitter ett brett skådespelarregister som vi fick bevisat för oss redan i "Pursuit of happiness" (som för övrigt är en rätt så medioker film). Det är i filmens andra del handlingen och effekterna börjar spåra ur. Vampyrzombierna är värdelöst gjorda dataanimationer, riktiga människor med smink hade varit betydligt bättre för ett mer autentiskt intryck och slutet på filmen ger mig kväljningar. Trots detta rekommenderar jag ändå filmen, stämningen, Smith och det vackra fotot. En annars så levande stad som New York helt i ruiner är rätt så häftigt att se.

Tillägg: Vi såg filmen på en liten skärm, den gör sig nog betydligt mycket bättre på en stor.


Bild från yahoo.com

Jag är trött på vädret! Det blåser och blåser och blåser. Varje gång jag går utanför dörren måste jag hålla hårt i mössan så att det inte ska flyga av. När kommer våren? Och lugnet? Lugnet efter stormen.

Idag var vi i alla fall och letade hattar till i morgon. För min del kunde det gått bättre, hittade en slags caesar/toga krans att ha på huvudet. Jag testade den när jag kom hem och fasades över hur fruktansvärt ful den faktiskt var. Kransen liksom gömmer sig i håret och det ser ut som att jag bara har väldigt platt, mörkgrönt hår. Jag hade visualiserat det på ett helt annat sätt. 

Mitt fina nya armband kom på posten idag! 



 En pyttebild på min "oufit"