Andrea D.

Ja, som ni kanske förstår så behövs det en rejäl uppfräschning av den här bloggens utseende. Att säga att jag är skittrött på denna roströda färg som omringar texten är en underdrift. Dock finns det två avgörande faktorer till att jag ska fixa med designen. 1. Jag är så jävla lat. 2. Jag suger på webbdesign.

Sådärja. Då får vi helt enkelt stå ut med skiten ett tag till.

Jag sitter och läser Metro på spårvagnen, tjejen som sitter innanför mig ska av på nästa hållplats så jag reser mig självklart upp för att släppa av henne. Medan jag står och väntar på att hon ska gå förbi mig skyndar ett medelålders par snabbare än ljusets hasighet förbi mig och sätter sig på platserna. Jag tittar förvånat på dem. "Jahaaa?" säger jag och inser frustrerat att jag helt enkelt får börja leta efter en ny plats eftersom jag inte orkar tjafsa i en spårvagn halv sju på morgonen. Hittar en ledig stol en bit bort och råkar sedan höra paret prata:

-"Ja, det gäller att vara snabb...hehehe"
-"Precis, hehe."

I fredags när vi var ute fick jag höra att jag liknade Bamse.

Bamse.

Tack för den. Fast positiv som jag är försökte jag istället se till Bamses inre egenskaper och inte bara fastna i det ytliga. Bamse är ju snäll. Och stark. Fast honung är fan ingen favorit.   

Häromdagen tillbringade jag några timmar i ett köpcentrum, vi kan kalla det Allum. Där strosade jag omkring i godan ro när jag kommer på att jag glömt svara på ett sms (ja, det händer ibland). Jag stannar upp några sekunder och när jag står och knappar på mobilen ser jag i ögonvrån hur en kvinna 55+ långsamt närmar sig. Hon tittar väldigt intensivt och förväntansfullt rakt på mig. Va fan, är det verkligen mig hon tittar på?Jag börjar nervöst flacka med blicken och tittar bakom mig men ingen står i närheten. Kvinnan kommer ännu närmre och säger glatt:

Kvinna 55+: Nämen! Är det Ingela?...... Är det Ingela?

Jag: Ehhhh, nä.

Kvinnan ger sig inte och närmar sig ytterligare samtidigt som hon börjar skratta nervöst

Kvinna 55+: Ojdå, haha, det var visst inte Ingela. Ja men ni var väldans lika i alla fall!
Jag har nog aldrig lett ett stelare leende.

Jag: Jaså, så lustigt.

En liknande händelse skedde i fredags då jag var ute en kort sväng på kvällen. Vi var på Tranquilo som är en salsaklubb/bar där det i princip bara dricks färgglada, exotiska drinkar och bartendrarna trixar och snurrar med glas bakom baren. Händelseförloppet: Markus försvinner iväg bort till herr-rummet och jag sitter kvar i baren och iakttar den duktiga bartendern då jag hör en mansröst. Jag vänder mig om och ser en flinande kille som befinner sig ca 20 cm ifrån mitt ansikte.

Kille:  Hoppsan! Värst vad du ser ilsken ut då. Vad är det som har hänt?

Jag: Va? Ser jag ilsken ut? Det är jag verkligen inte.

Kille: Joooo. Det gör du, kom igen nu, vad är det som har hänt?

Jag: Men det har inte hänt någonting, jag sitter ju bara och kollar på bartendern som blandar drinkar.

Kille: Jaså, men du måste ju förstå att du inte kan sitta här och se arg.

Jag: Men....

Killen avbryter och maler på en stund till. Sedan blev jag äntligen räddad.

Vad fan är det med er killar som säger såhär? Tror ni att vi tycker det är roligt att höra att man ser ledsen eller ilsk ut när man är ute? Tror ni att det är en bra "isbrytare"? En fyndig öppningsreplik som bidrar till en avslappnad och lättsam stämning? Det blir det inte.

Folk kommer fram och stör mig nuförtiden när jag är ute. Raggar de? Vill de bara småprata? Vill de förolämpa mig? Jag vet inte, men om de raggar så är det väldigt lustiga sätt de väljer att göra det på. I lördags var jag ute med Viktoria och My, vilket var jättetrevligt. Under kvällen gick båda iväg tillsammans för att beställa i baren, medan jag satt kvar vid bordet och väntade. Då kommer en kille framvalsandes:

Kille: Vad är det med dig då? Du ser jätteledsen ut.

Jag: Jaha, ehh..nej, jag satt väl och funderade lite bara.

Killen klappar mig på axeln.

Kille: Det ser ut som om din mormor har dött eller någonting.

Jag: Va? Nej, verkligen inte.

Killen klappar mig än en gång på axeln och klappen börjar mer likna en smekning än en klapp. Jag skruvar besvärat på mig.  

Kille: Ja, nä men då ska jag kanske inte störa dig mer?

Jag: Tack.

Killen går iväg för att sedan cirkulera (haj?) runt mitt bord ett par gånger under loppet av en minut. Tillslut kommer han fram igen.  

Kille: Är den här stolen upptagen eller?

Jag: Ja.

Kille: Vem sitter här då?

Jag: Jag väntar på mina kompisar.

Jag tittar distinkt åt ett annat håll tills han försvinner iväg.  En annan kille som sitter bredvid mig har sett och hört hela det tragiska händelseförloppet. Han tittar medlidande på mig:

Kille nr 2: Men va fan, ger han sig aldrig eller?

Jag: Tydligen inte, fast nu verkar det som att han försvann.

Viktoria och My kommer äntligen tillbaka och det går en kvart ungefär och samma enerverande kille kommer fram igen, denna gången med ett stort leende på läpparna.

Kille: Heeej, det kanske är dags att vi faktiskt hälsar på varandra nu?

Jag: Suck...Nej, jag tycker vi håller här.

Kille: Haha, det är klart, du kanske behöver lite mer och dricka innan du vågar hälsa?

Jag: Ja, eller så kanske du behöver lite mindre?

Kille: Jaja.... Ska det vara på det viset så...

Jag hade mössfrisyr hela dagen. Utan att ha haft på mig mössa.

Hatar inte ni också när folk säger "äsch, jag slängde bara på mig det som låg överst i högen" men ändå lyckas se helt fabulous ut? Idag har jag gjort exakt detta, alltså tagit det som låg överst i högen. Men effekten jag eftersträvade lyste starkt med sin frånvaro.

Jag ser fan inte riktigt klok ut.

Kombinationen av kläderna är en total katastrof. Finklänning över jeans? Varför, Andrea? Varför? Idag hjälper det inte att "tänka" sig snygg. Idag är jag bortom all räddning.  

På bordet i personalrummet ligger det en gammal tummad bok som heter "När Lucy Sullivan skulle gifta sig". Boken har legat där och skräpat sedan förra sommaren och jag har aldrig tidigare tagit någon direkt notis om den förrän i morse på rasten. Det var slut på tidningar att läsa så jag började förstrött bläddra i denna bok. Jag läser i princip aldrig "chicklitt" (ni vet, böcker skrivna av tjejer för tjejer och där allting handlar om att träffa en kille). Så jag kan verkligen inte påstå mig vara någon expert på området. Hur som helst, jag läste ca 5 kapitel och författaren presenterade fyra karaktärer. Lucy, den alldagliga huvudrollsinnehavaren som vi ska identifiera oss med. Megan, en elak supersnygging som alltid bråkar med den sura fetknoppen. Och sist har vi den beskedliga överklasstjejen som alla egentligen tycker är skittråkig. Redan här känns boken platt. Nåväl, jag fortsätter läsa och får veta att Lucy har precis dumpat sin kille, som hon tyckte var för mesig, och får av en spådam reda på att det vankas bröllop inom ett år mellan Lucy och en mystisk man. (Zzzz...) Sedan kommer jag till ett stycke som börjar beskriva Lucys bästa killkompis Daniel som hon absolut aaaaldrig skulle kunna tänka sig ett förhållande med. Daniel är självklart übersnygg och alla hennes kompis är avundssjuka på deras relation till varandra och undrar hur Lucy kan vara så naturlig med honom. Lucy bara skrattar och förstår inte vad kompisarna menar, hon och Daniel är ju bara goda vänner! Punkt. Här smällde jag igen boken och blev otroligt irriterad. Jag visste precis hur sagan skulle sluta och eftersom jag inte hade några planer på att fortsätta läsa denna skitbok kollade jag i slutet och det visar sig sluta exakt som jag förutspådde. Urk.

I morgon blir min sista kväll som dj. Sedan går jag i pension. Sitter just nu och försöker klura ut låtar som ska spelas inför Kårens otacksamma publik och det går inte alls speciellt bra. Vad vill folk höra? Jag har idétorka. Big time. Egentligen måste jag plugga och läsa om stenmurar och odlingsrösen. Jag vet just nu inte riktigt vad som är värst.

Inatt drömde jag vidriga mardrömmar. Vaknade helt kallsvettig mitt i natten och var så fruktansvärt rädd. Men som alltid när jag vaknar av mardrömmar ligger jag bara helt stilla under täcket och lyssnar efter ljud som inte hör hemma i min lägenhet och tänker på vad jag nyss drömde. Jag vet inte riktigt hur länge jag låg vaken och grubblade över saker varvat med rädsla över att någon ska stå i rummet, men det rör sig åtminstone om två timmar. Tillslut bestämde jag mig för att tända lampan och gå upp. Då såg jag att klockan var tio i fem och att det började ljusna utomhus. Rädslan försvann och jag gick upp och kokade gröt och satte mig framför datorn och tittade på Extras.

Nu är klockan snart sju och det snurrar i min skalle. Men jag kan inte lägga mig för att sova, för jag har lektion klockan nio. Suck... det kommer att bli en lång dag.

Då var den här igen. Denna ständigt återkommande förvirring. Kan den låta mig vara för ett litet tag?

Jävla hals, sluta göra ont! Har provat allt nu känns det som men ingenting hjälper. Var på vårdcentralen och fick det gamla vanliga svaret: "Har du inte feber så är det bara att gå hem och vila". Ja, men jag kan ju inte sova/vila när jag hostar så förbannat mycket! Jaja, men har det inte gått över tills på torsdag så skulle jag återkomma. Hoppas det blir bättre snart, har definitivt inte tid att vara sjuk igen. Dessutom har jag verkligen ingen lust att fortsätta låta som en dålig imitation av Bengt Magnusson.

Nåväl, i morgon måste jag försöka ta mig till skolan, sista lektionen i kulturindustri innan tentan. För övrigt en av de mest lärorika och intressanta kurserna vi har haft under dessa tre år. Synd bara att den inte varade så länge. När den är över så dags för 5 veckors praktik och jag måste säga att de ska bli angenämt med lite miljöombyte. Skoltröttheten känns rätt så påtaglig just nu...

Dagens härligaste stund: Ett skumbad och lyssning på sköna toner av det något försummade bandet Lifehouse.

Satt och räknade lite på hur mycket pengar jag har fått betala på grund av att jag ser som en mullvad. Det hela började med att jag fick glasögon när jag var runt 11 år, tyckte det var ofantligt fult och det var riktigt stor töntvarning på glasögon. 11 år är en känslig ålder. Jag vägrade såklart använda dem och på grund av detta fick jag istället sitta i bänkraden längst fram i skolan så jag skulle se tavlan. Bara det är ju också töntvarning på, sitta längst fram som ett annat redebarn. Som tur var hade vi bestämda platser på den tiden så ingen visste om min lilla hemlighet. Fröknarna fick smussla för att jag jämt skulle "råka hamna" längst fram när vi bytte platser. Tiden efter det är lite luddig huruvida jag använde glasögonen eller inte. Men när jag var 13-14 år så skaffade jag kontaktlinser. Månadslinser. De kostade cirka 800-900 kronor för sex stycken par inklusive en synundersökning som jag gjorde en gång i halvåret. Så under 10-11 år har alltså jag betalat över 18 000 kronor för små plastsaker som man stoppar i ögat. (Jag började betala detta själv när jag fick extrajobb, så allt har jag inte betalat, nej.) Under denna tiden har jag även haft tre par glasögon som har kostat 4000-5000 kronor styck. Nu på senare år har priset på linserna höjts till 1200 kronor för sex par, på grund av jobbiga brytningsfel och sån skit. Jag fick även betala rätt så mycket extra för de senaste glasögonen så att det skulle vara så tunna glas som möjligt. Annars hade det blivit Cola-bottnar. Och det, mina vänner, är inte snyggt. Jag använder inte ens glasögonen så mycket, vet inte varför, eftersom jag tycker att de jag har är riktigt fina. Jag har dem oftast när jag sitter och sunkar hemma, som nu, i skrivande stund.

Eftersom jag använder linser ca 16 timmar om dagen och är väldigt beroende av dessa så funderar jag ibland på hur det skulle gå ifall jag hamnade på en öde ö någon gång. Det skulle ju inte funka. Jag klarar knappt att gå från sängen till badrummet utan linser eller glasögon. Jag har funderat på att göra en ögonoperation, men är alldeles för feg. Tänk om något går fel och jag mister den lilla syn jag har! Huuuu...hemska tanke. Jag får helt enkelt nöja mig med att kort och gott vara en four-eyes. Fast med linser då.

Fy fan