Andrea D.

På bordet i personalrummet ligger det en gammal tummad bok som heter "När Lucy Sullivan skulle gifta sig". Boken har legat där och skräpat sedan förra sommaren och jag har aldrig tidigare tagit någon direkt notis om den förrän i morse på rasten. Det var slut på tidningar att läsa så jag började förstrött bläddra i denna bok. Jag läser i princip aldrig "chicklitt" (ni vet, böcker skrivna av tjejer för tjejer och där allting handlar om att träffa en kille). Så jag kan verkligen inte påstå mig vara någon expert på området. Hur som helst, jag läste ca 5 kapitel och författaren presenterade fyra karaktärer. Lucy, den alldagliga huvudrollsinnehavaren som vi ska identifiera oss med. Megan, en elak supersnygging som alltid bråkar med den sura fetknoppen. Och sist har vi den beskedliga överklasstjejen som alla egentligen tycker är skittråkig. Redan här känns boken platt. Nåväl, jag fortsätter läsa och får veta att Lucy har precis dumpat sin kille, som hon tyckte var för mesig, och får av en spådam reda på att det vankas bröllop inom ett år mellan Lucy och en mystisk man. (Zzzz...) Sedan kommer jag till ett stycke som börjar beskriva Lucys bästa killkompis Daniel som hon absolut aaaaldrig skulle kunna tänka sig ett förhållande med. Daniel är självklart übersnygg och alla hennes kompis är avundssjuka på deras relation till varandra och undrar hur Lucy kan vara så naturlig med honom. Lucy bara skrattar och förstår inte vad kompisarna menar, hon och Daniel är ju bara goda vänner! Punkt. Här smällde jag igen boken och blev otroligt irriterad. Jag visste precis hur sagan skulle sluta och eftersom jag inte hade några planer på att fortsätta läsa denna skitbok kollade jag i slutet och det visar sig sluta exakt som jag förutspådde. Urk.