Andrea D.

Under det första året i Halmstad gick jag på dejt med en kille som jag hade träffat ute på en klubb. Det var, på alla tänkbara sätt, en dålig första dejt. Det började med att vi gick till ett ställe för att spela minigolf. So far so good. Men när jag upptäckte att dejten spelade med största överdrivna koncentration och blev uppriktigt sur när bollen inte rullade ner i hålet på första försöket. Helt utan självdistans. Självklart ville jag också göra mitt bästa men tog inte minigolfen på lika blodigt allvar som min dejt. När jag puttade bollen helt fel, skrattade jag till men dejten skrattade högre. Han vann överlägset, det visste vi båda utan att ens ha räknat poängen. Men när jag räknade ihop poängen nöjde han sig inte med det utan kontrollräknade resultatet inte en, utan tre gånger för att verkligen få den exakta siffran. När minigolfen väl var slut var jag irriterad på min dejt och ville gå hem. Vi hade följe en bit och gick bland annat förbi ett café där några killar ropade. ”Tjena X! Är det nya flamman?” Dejten svarade med ett "Hehehe..." Och jag skämdes.  

Men historien, mina vänner, slutar inte här utan jag väljer av någon outgrundlig anledning att gå på ytterligare en dejt med idioten. Ja, Idioten får hädanefter bli hans namn.

Han bjuder hem mig för en filmkväll. Uttråkad som jag var tänker jag okej visst, vi ger det en chans till. Jag går dit och vi bestämmer oss för att se en av mina favoritfilmer, Dum&Dummare. Han frågar om jag vill ha en kaka. Ja tack, svarar jag och han går ut och hämtar en sån där gigantisk plastburk fylld med havreflarn samt två assietter. Han öppnar burken och lägger ut varsin kaka på assietterna. Jag tar kakan och lutar mig tillbaka i den ljusbruna skinnsoffan. Jag tuggar på men råkar se i ögonvrån att Idioten sitter längst ut på soffkanten, lutandes med sin otroligt vältränade kropp över den lilla assietten och äter sin kaka med största försiktighet för att inte smula ner. Jag känner mig obekväm och lutar mig fram över assietten med kakan. Filmen rullar på och jag älskar dess humoristiska genialitet. Dock märker jag att idioten gång på gång skrattar på fel ställen. Som om han egentligen inte fattar skämten. Det finns bland annat en scen i filmen där Harry (Jeff Bridges) bygger en snögubbe med sätter stenarna och moroten (som egentligen ska vara ögon och näsa) på snögubbens nedre del istället. Visst kan man fnissa till åt det, men Idioten bredvid skrattar så mycket att han får kippa efter luft. Länge. 

Det går en stund och jag märker att idioten börjar besvärat vrida och vända på sig. Helt plötsligt reser han sig upp och går fram till ena gardinen och flyttar den ungefär två centimeter åt vänster. Sedan går han tillbaka till soffan igen. Med ett visst lugn över sig. Och jag inser att det är dags att tacka för mig.

Jag svarade aldrig mer på hans sms och vi sågs aldrig igen...