Andrea D.

När jag ändå är inne på gamla crushes så kan jag berätta om till. Vi kan kalla honom P.

P och jag gick på samma skola i gymnasiet, samma program, fast jag ett år under. Det var när jag gick i tvåan som jag upptäckte honom. Bohemstil, converse och brunt lockigt hår som nästan skylde hela ansiktet. Under ett helt år pirrade det till i magen varje gång jag såg honom, vilket var ett par gånger i veckan. Otroligt att jag aldrig tröttnade. Han gick alltid tillsammans med ett gäng andra killar och tjejer som såg i princip likadana ut som han själv. Kan ju tillägga att under den här perioden i mitt liv fanns det även några andra killar jag trånade efter, men P var en av de starkast lysande stjärnorna på min himmel. Jag minns att jag och mina kompisar ibland lyssnade på musik från en bandspelare i korridorerna och varje gång han gick förbi höjde jag så att skulle höra vilken fantastisk musik jag lyssnade på. Det var på den tiden jag tyckte att musiken jag lyssnade på definierade mig som person.

Efter det minns jag inte detaljerna fullt ut men jag tror att han hade tagit studenten och jag började trean när jag fortfarande tänkte på honom ibland, trots att jag aldrig såg honom. Sedan hände det ofattbara. Jag träffade på honom ute i vimlet en kväll och vi hånglade. Jag befann mig i en dröm den kvällen. Efter ett par dagar gick vi på en dejt och det enda minnet av den var att jag var otroligt nervös. Vi gick på ytterligare en dejt, en gå-och-leta-obskyra-vinyler-dejt som var betydligt bättre och mer avslappnad än den första. Men jag började inse att han inte var en sådan perfekt människa som jag hade trott i ett år. Istället var han väldigt pretentiös och gnällig. Men dock alltid trevlig. Vi sågs på någon popklubb en tid efter det då han berättade att han ”var för störd i huvudet för att bli kär”. Jag blev konstigt nog ledsen av den kommentaren och efter det såg jag honom aldrig igen. Fram till för två helger sedan. Det hade då gått nio år. Han gled förbi mig på dansgolvet, kortklippt med kavaj. Hade aldrig känt igenom honom om det inte vore för Viktorias kommentar: Är inte det där P?

Jag gick aldrig fram och hälsade. Men det var roligt att påminnas om tiden då man varit kär i en illusion.