Gammalt
Haha! Oh vad härligt, jag har läst igenom delar av min blogg som jag hade för flera år sedan på My Space. Förvånande Att den ens fanns kvar? Då skrev jag saker som ”Tänkte ju att jag skulle vara lite extra fin idag, men det slutade med att jag såg ut som en man, ja, bortsett från örhängena.” och andra konstiga små berättelser från min vardag. Kanske borde jag skriva ut den och spara som minne i någon låda och ta fram och läsa en regnig dag.
Jag kom osökt att tänka på en grej från när jag var i 19-årsåldern. Jag var väldigt intresserad av en kille då som jag hade träffat genom det dåvarande jobbet på något konstigt sätt. Vi pratade i alla fall mycket i telefon och spelade upp låtar för varandra i luren. Det var så gulligt. – Lyssna nu, nu kommer det bästa. – Okej, jag lyssnar. Och så försökte man andas så tyst man bara kunde så att musikupplevelsen skulle bli så bra som möjligt för den andra personen. Då fanns inte Spotify eller Youtube så att lyssna på andras låtar blev alltid ett spännande projekt. Det var ju en skiva som någon hade valt att köpa som jag inte kunde ta del av såvida jag inte själv gick och köpte den. Eller laddade ner den, men sånt tyckte jag var krångligt på den tiden. Jag minns bara en låt som jag spelade upp för just den där killen. Det var Red House Painters låt River. En långsam och sorglig låt jag älskade just då. Tror dock inte att han blev lika förtjust i den.
Då måste ju jag bara få veta, vem var killen??
Ska jag verkligen outa det på bloggen? Nädu. Det jag däremot kan berätta är att jag tyckte han såg ut som en ängel en gång när han kom mot mig med solen bakom sig.
