Andrea D.

Jag vill fortsätta att blogga ett tag till. Men jag kommer nog att byta adress. Är så innerligt trött på designen här inne.

Återkommer med ny adress.

För en tid sedan blev jag medlem i Greenpeace. På grund av att jag inte alltid sympatiserat med deras kontroversiella metoder var det först ett svårt beslut, men till sist valde jag ändå att bli medlem.

 

Jag tycker det är extremt obehagligt att evolutionen har satts ur spel på grund av våra miljögifter/kemikalier som släpps ut i våra floder, sjöar och hav. Det är fiskarna som påverkas mest av våra utsläpp, läkemedel och p-piller tar sig ut från reningssystemen opåverkade, fiskarna tar upp dessa ämnen och resultatet blir att hannarna blir tvåkönade, producerar ägg samt får svårt att reproducera sig. Forskning visar att samma fenomen (till viss del) sker även på land hos ryggradsdjuren, däribland människor. Vi håller med andra ord på att göra oss själva sterila.

 

Sedan har vi den massiva utresningen av fisk som vi människor genomför varje dag. Om det fortsätter i samma takt så finns det ingen fisk kvar i haven om 40 år. Fisken utrotas, korallrev förstörs och istället får vi en utbredd algblomning i för övrigt tömda hav. Men ändå görs ingenting! I alla fall inte tillräckligt. Det måste införas ytterligare fiskestopp, skydd av vissa utsatta havsområden och minskning av utsläppen. Jag läste bland annat en artikel om Isabella Lövin som fick Stora journalistpristet 2007 för sin bok ”Tyst hav – jakten på den sista matfisken”. Hon menar att mycket har förändrats på bara en mansålder. ”Jag läste nyligen Thor Heyerdahls bok om hur han reste med flotten Kon-Tiki. Då var Stilla havet fullt av hajar och havssköldpaddor. Flygfiskarna landade ombord, han behövde inte ens fiska. Hans barnbarn gjorde om färden för något år sedan. De såg ett öde hav fullt av plastskräp.”

 

Jag är ingen miljökämpe men jag försöker med små medel varje dag minska min belastning på miljön. Nu cyklar jag mest och försöker köpa så mycket ekologiskt och närproducerat som min plånbok tillåter. Jag kan rekommendera en bok som heter ”100 sätt att rädda världen” av Johan Tell. Den har några år på nacken men är mycket vettig och helt utan pekpinnar. Små enkla tänkvärda tips som man kan ta till i vardagen för att tillsammans skapa en mer hållbar framtid. Mycket läsvärd!

Under det första året i Halmstad gick jag på dejt med en kille som jag hade träffat ute på en klubb. Det var, på alla tänkbara sätt, en dålig första dejt. Det började med att vi gick till ett ställe för att spela minigolf. So far so good. Men när jag upptäckte att dejten spelade med största överdrivna koncentration och blev uppriktigt sur när bollen inte rullade ner i hålet på första försöket. Helt utan självdistans. Självklart ville jag också göra mitt bästa men tog inte minigolfen på lika blodigt allvar som min dejt. När jag puttade bollen helt fel, skrattade jag till men dejten skrattade högre. Han vann överlägset, det visste vi båda utan att ens ha räknat poängen. Men när jag räknade ihop poängen nöjde han sig inte med det utan kontrollräknade resultatet inte en, utan tre gånger för att verkligen få den exakta siffran. När minigolfen väl var slut var jag irriterad på min dejt och ville gå hem. Vi hade följe en bit och gick bland annat förbi ett café där några killar ropade. ”Tjena X! Är det nya flamman?” Dejten svarade med ett "Hehehe..." Och jag skämdes.  

Men historien, mina vänner, slutar inte här utan jag väljer av någon outgrundlig anledning att gå på ytterligare en dejt med idioten. Ja, Idioten får hädanefter bli hans namn.

Han bjuder hem mig för en filmkväll. Uttråkad som jag var tänker jag okej visst, vi ger det en chans till. Jag går dit och vi bestämmer oss för att se en av mina favoritfilmer, Dum&Dummare. Han frågar om jag vill ha en kaka. Ja tack, svarar jag och han går ut och hämtar en sån där gigantisk plastburk fylld med havreflarn samt två assietter. Han öppnar burken och lägger ut varsin kaka på assietterna. Jag tar kakan och lutar mig tillbaka i den ljusbruna skinnsoffan. Jag tuggar på men råkar se i ögonvrån att Idioten sitter längst ut på soffkanten, lutandes med sin otroligt vältränade kropp över den lilla assietten och äter sin kaka med största försiktighet för att inte smula ner. Jag känner mig obekväm och lutar mig fram över assietten med kakan. Filmen rullar på och jag älskar dess humoristiska genialitet. Dock märker jag att idioten gång på gång skrattar på fel ställen. Som om han egentligen inte fattar skämten. Det finns bland annat en scen i filmen där Harry (Jeff Bridges) bygger en snögubbe med sätter stenarna och moroten (som egentligen ska vara ögon och näsa) på snögubbens nedre del istället. Visst kan man fnissa till åt det, men Idioten bredvid skrattar så mycket att han får kippa efter luft. Länge. 

Det går en stund och jag märker att idioten börjar besvärat vrida och vända på sig. Helt plötsligt reser han sig upp och går fram till ena gardinen och flyttar den ungefär två centimeter åt vänster. Sedan går han tillbaka till soffan igen. Med ett visst lugn över sig. Och jag inser att det är dags att tacka för mig.

Jag svarade aldrig mer på hans sms och vi sågs aldrig igen...  

En väldigt visuellt vacker film är Water for Elephants som jag såg för ett par veckor sedan. Fantastiska bilder, kostymer och färger. Även fint skådespeleri från Witherspoon och Waltz.

Jag rekommenderar att se den om man vill drömma sig bort till 30-talets få glansdagar.

I hela livet har jag varit omgiven av klockor. Jag kommer ihåg den första klockan jag fick av min pappa när jag var endast några år gammal som var en tjock väggklocka med utstickande armar, ben och en hatt. Urtavlan var målad som en sömnig gubbes ansikte och hänger än idag på samma plats i huset i Landvetter. Hemma hos min morfar fanns säkert tjugo olika klockor av alla dess slag. De var nästan aldrig synkroniserade utan plingade hej vilt minuter efter varandra. Ibland minns jag att det blev det rätt så kusligt när de i skymningen plingade dovt. Morfar hade ett otroligt intresse för klockor och byggde även flera stycken själv. En av de klockorna har jag hemma men tyvärr slutade den fungera när vi tog ner den från väggen efter morfar hade gått bort. Jag tog med klockan till en urmakare som meddelade att mekanismen inuti hade blivit utsliten med åren och det skulle kosta åtskilliga tusen att byta ut det. Men jag har den kvar som prydnad och någon gång kanske jag har råd att laga den.

Uppe på landet finns också många klockor, säkert två-tre i varje rum. Två klockor har varsin pendel och dessa är väldigt högljudda när visarna står på hel och halv. Och så detta eviga tickande. Vilket jag på senare år har börjat tycka är mycket rofyllt. Det tror jag morfar också tyckte. Samma sommar som morfar gick bort låg jag i en säng på landet och vilade bland allt ljud från klockorna när jag upptäckte att det osynkroniserade tickandet flöt samman och började låta som när vatten långsamt kluckar mot skrovet på en båt. Väldigt behagligt ljud och kroppen fylls med ett visst lugn som är svårt att förklara. Morfar älskade att vara ute på sjön så jag inbillar mig att ljudet med klockorna, tickandet, vattnet och båtarna hade ett samband för honom.

 

För flera år sedan i Prag köpte jag ett uppdragbart fickur som jag vårdade ömt. Så ömt att när jag kom hem så förvarande jag det i en liten låda och där ligger uret än. Plockar fram det då och då, vrider upp det och lyssnar på dess tickande, men har tyvärr svårt att finna något användningsområde för det. Det får helt enkelt bara existera. Morfar öppnade upp uret en gång och visade hur det såg ut inuti. Helt osannolik mekanism.

 

I nuläget har jag ingen klocka som tickar högt hemma, det måste bli ändring på det. Redan idag.

Vi är inte så ironiska i Västerås! Om en Stockholmare sneglar på vårt fleecepannband och säger: "Snyggt fleecepannband" svarar vi "Tack! Vilken fin Oskar Linnrosfrisyr du har!" Helt utan undermening.

Jag gick och köpte Tomb Raider - The cradle of life i förrgår. Jag har sett den förut men tänkte att en gång till skadar väl inte. Dvd:n kostade 10 kronor. Filmen i sig är inget mästerverk, men hyffsat okej action. Jag älskade att spela Tomb Raider förr så visst har filmerna lite nostalgivärde. På en maskerad en gång för många år sedan var jag utklädd till Lara, det var inte så lyckat för jag hade varken pistoler eller shorts. Men nästa gång kör jag all in!

Våren är här och nu är det dags att köpa sig en ny cykel. Tydligen hade min gamla mountainbike från 1800-talet totalt rostat ihop. Fram till för ett halvår sedan ungefär uttalade jag ordet mountainbike som måntenbike. Det är pinsamt. Och jag kan inte komma på någon annan anledning än att jag förmodligen uttalade det så när jag var liten och inte riktigt visste hur man skulle säga. Sedan har det hängt kvar. Men det har bara månten kombinerat med bike. Jag har aldrig sagt Månt Everest eller Brokeback Månten... Som sagt, jävligt pinsamt. 

Men det var ganska kul när sanningen uppdagades. Satt tillsammans med en kollega någongång i somras och snackade cyklar på rasten. Det var då jag berättade att jag hade en snygg måntenbike för många år sedan. Han sa ingenting då men ett par timmar senare så kom vi in på cykelsamtalet igen och han sa "Jag har haft min mountainbike i flera år, eller måntenbike som du säger..." Jag blev förvirrad. "Vänta, vad menar du nu?" Ett litet leende spred sig över min kollegas läppar "Ja, du säger ju måntenbike?"

Åh. Herre. Gud. Efter några sekunder insåg jag plötsligt mitt brutala misstag och felsägning. Jag hade gått runt i tron om att mountainbike uttalades måntenbike i över 18 år.

När jag ändå är inne på gamla crushes så kan jag berätta om till. Vi kan kalla honom P.

 

P och jag gick på samma skola i gymnasiet, samma program, fast jag ett år under. Det var när jag gick i tvåan som jag upptäckte honom. Bohemstil, converse och brunt lockigt hår som nästan skylde hela ansiktet. Under ett helt år pirrade det till i magen varje gång jag såg honom, vilket var ett par gånger i veckan. Otroligt att jag aldrig tröttnade. Han gick alltid tillsammans med ett gäng andra killar och tjejer som såg i princip likadana ut som han själv. Kan ju tillägga att under den här perioden i mitt liv fanns det även några andra killar jag trånade efter, men P var en av de starkast lysande stjärnorna på min himmel. Jag minns att jag och mina kompisar ibland lyssnade på musik från en bandspelare i korridorerna och varje gång han gick förbi höjde jag så att skulle höra vilken fantastisk musik jag lyssnade på. Det var på den tiden jag tyckte att musiken jag lyssnade på definierade mig som person.

 

Efter det minns jag inte detaljerna fullt ut men jag tror att han hade tagit studenten och jag började trean när jag fortfarande tänkte på honom ibland, trots att jag aldrig såg honom. Sedan hände det ofattbara. Jag träffade på honom ute i vimlet en kväll och vi hånglade. Jag befann mig i en dröm den kvällen. Efter ett par dagar gick vi på en dejt och det enda minnet av den var att jag var otroligt nervös. Vi gick på ytterligare en dejt, en gå-och-leta-obskyra-vinyler-dejt som var betydligt bättre och mer avslappnad än den första. Men jag började inse att han inte var en sådan perfekt människa som jag hade trott i ett år. Istället var han väldigt pretentiös och gnällig. Men dock alltid trevlig. Vi sågs på någon popklubb en tid efter det då han berättade att han ”var för störd i huvudet för att bli kär”. Jag blev konstigt nog ledsen av den kommentaren och efter det såg jag honom aldrig igen. Fram till för två helger sedan. Det hade då gått nio år. Han gled förbi mig på dansgolvet, kortklippt med kavaj. Hade aldrig känt igenom honom om det inte vore för Viktorias kommentar: Är inte det där P?

 

Jag gick aldrig fram och hälsade. Men det var roligt att påminnas om tiden då man varit kär i en illusion.

 

 

 

 

 

 

Haha! Oh vad härligt, jag har läst igenom delar av min blogg som jag hade för flera år sedan på My Space. Förvånande Att den ens fanns kvar? Då skrev jag saker som ”Tänkte ju att jag skulle vara lite extra fin idag, men det slutade med att jag såg ut som en man, ja, bortsett från örhängena.” och andra konstiga små berättelser från min vardag. Kanske borde jag skriva ut den och spara som minne i någon låda och ta fram och läsa en regnig dag.

Jag kom osökt att tänka på en grej från när jag var i 19-årsåldern. Jag var väldigt intresserad av en kille då som jag hade träffat genom det dåvarande jobbet på något konstigt sätt. Vi pratade i alla fall mycket i telefon och spelade upp låtar för varandra i luren. Det var så gulligt. – Lyssna nu, nu kommer det bästa. – Okej, jag lyssnar. Och så försökte man andas så tyst man bara kunde så att musikupplevelsen skulle bli så bra som möjligt för den andra personen. Då fanns inte Spotify eller Youtube så att lyssna på andras låtar blev alltid ett spännande projekt. Det var ju en skiva som någon hade valt att köpa som jag inte kunde ta del av såvida jag inte själv gick och köpte den. Eller laddade ner den, men sånt tyckte jag var krångligt på den tiden. Jag minns bara en låt som jag spelade upp för just den där killen. Det var Red House Painters låt River. En långsam och sorglig låt jag älskade just då. Tror dock inte att han blev lika förtjust i den.

Om två timmar ska jag se den psykologiska thrillern/dramafilmen Black Swan på bio. Om jag ska vara ärlig är jag faktiskt lite skraj och har nästan ångrat mig lite. Tydligen ska det vara med hallucinationer i speglar och diverse andra läskiga scener som jag brukar har väldigt svårt med. Usch.  Men det får jag stå ut med nu när jag äntligen ska se denna förhoppningsvis fantastiska film.

Jättehärlig dag igår när jag och Frida var iväg till Styrsö och vandrade i ungefär två timmar. Vi gick och gick, klättrade bland klippor och gick bland taggigt snår. Vi var trötta och möra men väldigt glada på båten hem. Nästa gång tar vi Vrångö!

Jaha, och vad fan hände med designen?

John Grant heter skaparen av den här låten som jag hörde för första gången idag på radio. Hela skivan finns på Spotify och även resten av låtarna är riktigt bra. Finstämda låtar med lagom knäppa texter och så Grant som verkligen har en härlig stämma.