Andrea D.

Jean-Luc Godard´s första långfilm Till Sista Andetaget är en av de största filmerna inom den franska nya vågen. Det är en briljant film som fortfarande känns modern trots att den kom 1960.

Såg tidigare i dag att filmen Winter´s Bone är nominerad till tre Oscars. Bästa film, bästa kvinnliga huvudroll (Jennifer Lawrence) och bästa manliga biroll (John Hawkes). Vad roligt! Jag såg filmen för en vecka sedan och kan verkligen rekommendera den. Otroligt snygg foto, välspelad och en mycket spännande historia. Väl värt sina nomineringar. För övrigt riktigt starka filmer och skådespelare som är nominerade i år, Winter´s Bone kommer få det tufft.

Min pappa och bror med respektive familj var hemma hos mig i lördags för att minifira min födelsedag som ägde rum för två veckor sedan. Mycket trevligt. En kul grej är att min bror jobbade för många år sedan på en lyxkryssare som seglade nere vid Västindien och däromkring och var ofta borta veckor i sträck. Ombord båten bodde ibland många rika människor, oftast från Amerikat, som då och då kunde ställa lite speciella frågor. Min bror hade två favoriter:

 

1. Den där ön vi precis besökte, var den helt omringad av vatten?
   
2. Ni som jobbar här, sover ni också på båten?

 

Fantastisk.

I dag kom jag till en slags insikt. Detta inträffade när jag var på väg hem med spårvagnen då den sakta gled förbi en cykelaffär i Vasastaden. I skyltfönstret ser jag en enorm enhjuling framställd på bästa plats. Däcket är grovt, som på en mountainbike ungefär. Den röda sadeln är kupad och väldigt bred. Men den ser mer ut som en stor böjd clownsko man skruvat fast på en pinne över däcket. Vidare ser jag fler enhjulingar i fönsterna. I alla möjliga modeller. Några vanliga cyklar kan skymtas längre in i affären, vanliga fina tvåhjulingar som försöker göra sig sedda och hitta en ägare, men de har inte chans mot de groteska enhjulingarna som tar all plats.

Vad ska man med en enhjuling till?

Jag har mycket svårt att förstå denna, vad man nu ska kalla det, aktivitet. Att cykla på en enhjuling ser skittöntigt ut. Så är det. Benen spinnar för livet och armarna flaxar frenetiskt ut i tomma luften. Snabbt går det inte. Man kan inte ta den till jobbet. Man kan inte skjutsa någon. Man kan inte imponera på sina vänner, då de förhoppningsvis har större krav på underhållning än så. Så varför finns de? Det enda man faktiskt kan göra och som tyvärr utförs i ganska stor utveckling är dessa cirkusartister som uppträder genom att sitta på en enhjuling som nästan står still men där hjulet går två centimeter fram och två centimeter bak. Hela tiden. Fram och tillbaka. Samtidigt som de leende jonglerar med tallrikar och brinnande facklor. Gäsp. Jag har svårt för cirkus, eller jag har rättare sagt svårt att bli imponerad av det. Någon rider på en hästrygg. Trumvirvel. Någon går upp i brygga. Tysssstnad. En clown får en paj i ansiktet. Applåder. Och sedan är det slut. 

Men nu gled jag in på någonting helt annat. Det jag ville säga med detta inlägget, och som faktiskt var min insikt, är att jag känner ett starkt hat mot enhjulingar.


 

Innan jag fokuserar alltför mycket på den här i bloggen så tänkte jag göra en liten sammanfattning över året som gick. Några starka minnen jag har från då, både bra och dåliga.

Men det får bli i nästa inlägg för det hinner jag inte just nu.



Den här bilden är från juni -10. En av de bästa veckorna förra året då jag och Anna åkte iväg upp till landet och kopplade av.