Det här med att likna någon. Del 1
Häromdagen tillbringade jag några timmar i ett köpcentrum, vi kan kalla det Allum. Där strosade jag omkring i godan ro när jag kommer på att jag glömt svara på ett sms (ja, det händer ibland). Jag stannar upp några sekunder och när jag står och knappar på mobilen ser jag i ögonvrån hur en kvinna 55+ långsamt närmar sig. Hon tittar väldigt intensivt och förväntansfullt rakt på mig. Va fan, är det verkligen mig hon tittar på?Jag börjar nervöst flacka med blicken och tittar bakom mig men ingen står i närheten. Kvinnan kommer ännu närmre och säger glatt:
Kvinna 55+: Nämen! Är det Ingela?...... Är det Ingela?
Jag: Ehhhh, nä.
Kvinnan ger sig inte och närmar sig ytterligare samtidigt som hon börjar skratta nervöst
Kvinna 55+: Ojdå, haha, det var visst inte Ingela. Ja men ni var väldans lika i alla fall!
Jag har nog aldrig lett ett stelare leende.
Jag: Jaså, så lustigt.
haha! vet du! jag & anna stirrade på en tjej på skolan häromdagen som såg ut som dig!
anna bara: är det andrea?
jag: jag trodde också det, men hon bor ju i Göteborg.
Det kanske var Ingela?!
nu har vi varsin kvinna55+historia!
Serv: hahaha! Det skulle jag ha svarat henne, "Nädu, Ingela pluggar ju på Högskolan i Halmstad!"
Elin: Ja, vad är det med dessa kvinnor?
Ja för du ser ju verkligen ut att tillhöra åldersgruppen "Ingela". Herre min get.
