Tack!
Jag blir sa glad nar jag ser att det fortfarande ar manga som laser bloggen trots att jag ar dalig pa att uppdatera. Ni ska bara veta hur lycklig jag blir sa fort jag hor nagot fran er, minsta lilla lyser upp en hela min dag! Puss
Men uppdatera!
Nu har vi sagt hej da till Thailand. Det var riktigt sorgligt att behova lamna landet och Sara och Daniel som vi har haft sa roligt tillsammans med! Sista veckan var verkligen grymt kul, bortsett fran en valdigt jobbigt orininflammation som gjorde att jag inte kunde doppa huvudet nar jag badade = inget snorklande. Men annars, hur kul som helst!
Nu ar vi istallet pa Filippinerna, narmare bestamt pa Boracay. Det tog ungefar tva dygn att ta sig hit pa grund av forseningar och allman jakla vantan mellan flygen. Tror att det var femte gangen vi besokte Kuala Lumpurs lilla flygplats. Tristess! Nar vi val kom fram till Filippinerna var vi tvugna att tillbringa en natt i huvudstaden Manila, en inte sa trygg stad att vistas i for turister. Vi blev totalt utstirrade av folket som bodde dar. Och jag maste saga att jag var lite smaskraj. Men tillslut, efter manga timmar utan somn och mat, kom vi fram till Boracay med en javla jetlag som inte har slappt an.
Boracay ar nog nastan det forsta stallet jag har sett som verkligen sett ut som det gor pa vykort. Vi bor 20 steg fran White Beach som ar nagra kilometer lang och helt kritvit och full med palmer. Och vattnet ar alldeles turkost. Ser valdigt tropiskt ut. Som ett paradis. Det ar svart att inse hur vackert det ar har, efter alla fina strander man har sett pa resan. Hade jag kommit direkt fram Sverige och hit hade jag formodligen dott av chock.
Turister finns det gott om har, nastan uteslutande asiatiska, och i princip inga vasterlanningar alls. Vid stranden ar det fullproppat med barer, restauranger och hotell i olika prisklasser, och vi bor verkligen mitt i smeten. Men det verkar anda som att det blir en relativt lugn vistelse har. Snart ar det jul!
Skriver snart igen.
Nya friska tag!
Jag skrev ju innan att jag har last nagra bocker under dessa tva veckor. Bland annat sa har jag last "Lat den ratte komma in". Jag var osaker pa om jag skulle lasa den forst, en skrackroman liksom. Brukar inte vara min kopp te direkt. Men jag laste den tillslut och tyckte verkligen om den. Bokens kansla sitter kvar hos mig, och kommer nog gora det ett bra tag framover. Men filmen vagar jag nog inte se. Eller vill inte. Nagon som har sett den?
Nya bilder pa facebook kommer snart. Kanske imorgon.
Seniorliv
I morgon tar vi en bat till Ao Nang. Skriver mer daifran da det forhoppningsvis har hant nagot vart att beratta.
I och for sig. En sak som ar ganska rolig, eller rolig och rolig, ratt sa jobbigt egentligen, men dar vi bor ar vi standigt omringade av djur av alla dess slag. Hastar, hundar, katter, krabbor, kackerlacker, grodor, rattor (!), mygg, myror och gud vet vad. Hundarna ar varst. De ligger helt utslagna pa dagarna och bara sover. Men pa natterna harjar de runt, helst just utanfor var veranda och skaller och ylar som galningar. Ja, varsta vargkomplexen har dem. Det ar faktiskt inte riktigt klokt. Katterna gillar jag inte heller. Pa min sjuka dag, mitt i min feberyra reser jag mig upp fran sangen for att ta en nypa luft. Jag oppnar dorren och da kommer det en liten svart kattunge utan svans gaende mot mig och vaser som aldrig forr. Ett helt vedervardigt ljud som jag inte trodde att en kattunge var kapabel att fa fram. Helt oradd borjar den galoppera mot mig. Jag forsoker desperat stanga dorren men det gar knappt. Troga javla dorrhelvete. Med radsla for mitt liv lyckas jag tillslut stanga den precis innan katten nar fram. Jag pustar ut och gar och lagger mig igen. Katten forsatter att vasa och vanka av och an utanfor dorren tills jag slutligen somnar.
Anna tror mig inte, hon sager att det var febern. Men jag vet att det hande pa riktigt.
